Enad front mot regeringen
Miljöpartisterna är lika intresserade som socialdemokraterna och vänsterpartiet att få till stånd ett regeringsskifte 2010.
Miljöpartiets Mikaela Valtersson tycker att regeringen är "vilse i pannkakan".
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Valtersson kritiserade regeringen för att först dra ned på anslag och bidragsersättningar för att sedan komma tillbaka med mindre återställare.
Det är att vara vårdslös med människors liv, hävdade hon.
"Anders Borg, om du tar hundra kronor av mig och sedan ger tillbaka det en månad senare, så har jag inte blivit rikare och jag tror inte att du har blivit snällare", sa Valterssonon.
Hon var också starkt kritisk mot finansdepartementets sätt att räkna utanförskap genom att räkna ihop många människors kortare sjukfrånvaro till en hel persons frånvaro.
"Vilse i pannkakan för nu inte bara tankarna till 70-talets flum utan även till borgerligt budgetflum", sa Valtersson.
Med andra ord: Det var en förkunnelse med tydlig politisk udd. Valtersson och miljöpartiet är en del av fronten mot den borgerliga regeringen.
Miljöpartisterna är lika intresserade som socialdemokraterna och vänsterpartiet att få till stånd ett regeringsskifte 2010.
De borgerliga försöker nu skrämma väljarna med argument om att miljö- och vänsterpartisterna är naiva och oansvariga. Men det är argument som väger lätt.
Miljöpartiet har mognat och är inte längre en lekstuga. Vänsterpartiet har successivt demokratiserats och fjärmat sig från kommunismen. Bägge partierna har prövats i praktisk politik och visat sig hålla måttet.
De socialdemokratiska regeringsåren i Sverige 1998-2006 byggde ju på ett nära samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Lars Ohlys och Maria Wetterstrands partier ingick visserligen inte i regeringen, men de var i hög grad delaktiga i utformningen av politiken.
S, v och mp gjorde upp statsbudgeten åtta år på raken.
I 16 vår- och höstbudgetar redovisade de tre partierna gemensamt - krona för krona, konto för konto, departement för departement - hur de vill använda statens pengar och finansiera utgifterna.
De gav exakta besked om biståndet, regionalpolitiken, barnbidragen, studiemedlen, pensionerna och samtliga 27 utgiftsområden i statsbudgeten.
Det var en period men en stark ekonomisk politik, men också med satsningar på rättvisan, miljön och jämställdheten.
Det var en politik som även fungerade väl. Utvecklingen under de socialdemokratiska regeringsåren 1994-2006 var remarkabel.
Sverige hade en ekonomisk tillväxt som låg över snittet i både EU och OECD. BNP (bruttonationalprodukten) växte med i genomsnitt tre procent per år. De offentliga finanserna blev starkare.
Denna politik är också förklaringen till att dagens finansminister Anders Borg (m) kan tala om "starka offentliga finanser och finansiell stabilitet". Han fick överta ett dukat bord från den tidigare majoriteten.
Det finns dessutom goda erfarenheter av rödgrönt samregerande i andra delar av Europa. I Tyskland ledde Gerhard Schröder en koalition med Die Grüne och SPD fram tll 2005. Sedan två år har Norge en rödgrön koalition.
I den norska regeringen ingår i dag tio socialdemokrater, fem från socialistisk vensterparti och fyra senterpartister (det norska senterpartiet är mer likt det svenska miljöpartiet än Maud Olofssons högerinriktad parti).
Därför kommer de borgerliga skrämselargument knappast att få något större genomslag 2010.
Erfarenheterna från omvärlden, liksom det tidigare samarbetet i Sverige, är goda.
Därför är det logiskt att Mona Sahlin nu fördjupar diskussionerna om samarbete med v och mp.
Det gäller i synnerhet i dagens läge när både Jan Björklund och Maud Olofsson har låst in bägge sina partier i högerburen och till råga på allt kastat bort nyckeln.
Så länge Björklund och Olofsson styr i folkpartiet och centern är det svårt att se några öppningar till samarbete över blockgränsen.