En trasig ekvation

Rekordmånga har hejat på och stöttat det svenska damlandslaget under EM. På samma sätt är det många som hejar på vårdpersonal när de kräver bättre arbetsvillkor och löner, men det är dags att partiledarna kommer in i den matchen.

Rekordmånga har hejat på och stöttat det svenska damlandslaget under EM. På samma sätt är det många som hejar på vårdpersonal när de kräver bättre arbetsvillkor och löner, men det är dags att partiledarna kommer in i den matchen.

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / SCANPIX

LEDARE2013-07-26 07:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Mitt första sommarjobb var att spela teater. Jag skulle låtsas vara pigan Märta som levde i Jämtland under slutet av 1800-talet. Jag hade långa kjolar och frågade turister ifall de kom med järnbanan eller häst. Alla fnissade då. Året efter jobbade jag på ett äldreboende. Arbetslösheten i Sverige är 9,1 procent. Det är inte Socialdemokraternas påhittade siffror, utan Statistiska centralbyråns som kom igår. Bland ungdomar är arbetslösheten på 29 procent. Samtidigt ljuder ett larm över hela Sverige. Sjukhus har inte tillräcklig bemanning. Sjuksköterskor får omänskliga arbetsvillkor och Sverige utbildar inte nog med läkare. Det är en trasig ekvation, och en trasig arbetslinje.

Enligt en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kan en tredjedel av alla ungdomar tänka sig att jobba som sjuksköterska. Och ändå har i princip varje lokaltidning i landet reportage med vårdpersonal som beskriver en ohållbar arbetssituation. Det är inte längre bara korta, regionala brister under sommaren. Det är något allvarligare, som inte verkar gå över.

Den stora bristen på personal och att så många unga vill jobba inom vården borde vara en perfekt matchning. Men icke. För det finns ett “störande moment” i ekvationen, som jag tror det heter på matematikspråk.

Var tredje nyutbildad sjuksköterska har haft starka funderingar på att helt lämna yrket under de första åren. Anledningen är stress och mental utmattning.

När regeringen tillträdde 2006 så var det allra första förslaget de lämnade in att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Där forskade man på arbetsrätt och hälsa inom arbetslivet. Socialminister Göran Hägglund (KD) blir väldigt sällan utpekad som ansvarig för sjukvården. Det är landstingen som organiserar och utför, men som minister har han det nationella ansvaret. Och nu är det här ett nationellt problem.

Under fotbollsmatchen Sverige-Tyskland så fick jag ett telefonsamtal och gick ut på balkongen. Den är på en innergård i Luleå. Plötsligt hörs det vrål: “JAAAA”. Det kom från alla håll. Sverige gjorde 1-1 målet. Först jublade jag i telefonen över målet. Sedan jublade jag över det faktum att jag kunde stå på min balkong och höra alla grannar jubla när det kvinnliga landslaget spelar en EM-match. Nu räckte det inte hela vägen fram, trots alla som stöttade laget. Förra året kämpade sjuksköterskor för att ingen nyutexaminerad skulle jobba för mindre än 24 000 kronor i ingångslön. Det var många som hejade på, men man nådde inte riktigt fram där heller.

I år är det istället läkarna som genom “läkaruppropet” kräver en patientcentrerad vård. De menar att med vinstkraven går det inte längre att utgå från patientens behov. Grundarna säger att de inte vill ta strid med politikerna, utan vara med och förbättra vården. 8 600 har i skrivande stund skrivit under det.

Göran Hägglunds presschef kallade det uppropet för “komplett nonsens”. Från Hägglund själv har man knappt hört något, mer än att han sa till Sveriges Radio att han inte håller med uppropet.

Nästan var tionde person är arbetslös i Sverige. Vi kan vänta på ett till jobbskatteavdrag från regeringen. Vi kan vänta på mer rut-avdrag och billigare snabbmat. Men det är också resultaten av just den politiken som nu gör att arbetsmarknaden i Sverige är trasig. Söndertrasad.

Pia Sundhage sa efter förlusten mot Tyskland att i VM ska Sverige gå för de ädlaste medaljerna. Precis som i det svenska fotbollslandslaget är en lösning för vårdpersonal att organisera sig. Som sjuksköterskorna försökte göra med ingångslönerna, och som läkarna gör med läkaruppropet. För precis som med det svenska landslaget är det många som nu hejar på. Det är många som står vid sidan av och håller tummarna.

Om vi ska sluta se de konstanta larmrapporterna som regionala tillfälligheter, och istället se det som ett nationellt problem, måste rikspolitiker också göra det. Det krävs att någon tar ansvar för hela kedjan. Från regeringskansliet, ut i landet, i landstingen och in i sjukhussalarna. Jag har inte hört Hägglund säga att han vill göra det, och jag har inte hört Stefan Löfven (S) säga att han vill det.

De som vill det verkar vara läkare, sjuksköterskor och vi patienter.

Och vi är fler än partiledarna. Vi får välkomna dem in i matchen. För eftersom supportrarna är så många har den partiledare som är först in på plan chans att vinna guldmedalj i valet om ett år.