Fredag 28 februari kunde alla med tillgång till NSD-webben lyssna på S-ledaren Olof Palmes valtal i sporthallen i Luleå 13 september 1982.
Det är ett tal som påminner om läget i dåtidens Norrbotten efter sex år med borgerligt styre. Basindustrierna var i djup kris och Norrbotten var det län i Sverige som hade överlägset högst arbetslöshet.
Norrbottniska ungdomar sökte sig till Stockholm och Göteborg för att få jobb.
Nu – 38 år senare – är abetsmarknadsläget ett annat. I januari 2020 var arbetslösheten i Norrbotten 6,3 procent.
Det är klart lägre än rikssnittet (som är 7,4 procent) och betyder att Norrbotten numera hör till de län som har lägst arbetslöshet.
Det innebär inte att det saknas problem i Norrbotten. Det finns fortfarande grupper som har det tufft på arbetsmarknaden. Men länet har genomgått en remarkabel förändring sedan början av 1980-talet.
Norrbotten är inte längre ett krislän. Industrin går bra. Besöksnäringen växer. Det investeras i datahallar, förnybar energi, testföretag, tjänstesektorn, Försvarsmakten och andra verksamheter.
I kommuner som Älvsbyn, Pajala, Överkalix, Jokkmokk och Kalix talar numera kommunalråden om arbetskraftsbristen och kompetensförsörjningen som den största utmaningen inför framtiden.
Jobben finns – både i det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Men det saknas människor som kan ta sig an arbetsuppgifterna.
Därför känns det som att det är hög tid att diskutera åtgärder (flyttbidrag och liknande lösningar) för att stimulera den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden.
Södermanland, Blekinge, Skåne, Västmanland och Gävleborg har för närvarande en arbetslöshet som ligger klart över rikssnittet, samtidigt som arbetsmarknaden i Norrbotten formligen skriker efter arbetskraft.
Bara ett exempel: I Pajala finns endast 87 personer inskrivna hos arbetsförmedlingen. Men under de kommande 6-8 åren behöver det nyanställas hela 600-800 personer i kommunen.
Rimligen måste det vara bättre att människor flyttar till de jobb som finns i Tornedalen och andra delar av Norrbotten än att de går omkring och är sysslolösa i Eskilstuna, Fagersta eller Malmö.
På 1960- och 1970-talen stimulerade staten människor att flytta människor från norr till jobben i söder. Det brukade benämnas som att staten bedrev flyttlasspolitik.
Nu förefaller det inte helt orimligt att bedriva en omvänd flyttlasspolitik för att trygga arbetskraftsbehoven i norr.