Ledare: En ny europeisk vänster

I filmen "Clinton/Blair - the special relationship" (HBO 2010) får vi följa ett möte på 10 Downing Street mellan amerikanske presidenten Bill Clinton och Storbritanniens premiärminister Tony Blair (gestaltade av skådespelarna Dennis Quaid och Michael Sheen).
De två världspolitikerna sitter i soffan och filosoferar om de möjligheter som har öppnat sig för en mer progressiv politik.

"Vi har en historisk möjlighet för progressiv centervänster-politik. Vi kan isolera högern en generation framåt", säger Clinton (Quaid).
"Och även vänsterextremisterna", replikerar Blair (Sheen). "Vi har Schröder i Tyskland, Persson i Sverige och Cardoso i Brasilien ..."
"Jag kommer att sitta tre år till. Sedan blir det Al Gore i åtta år", förutspår Clinton (Quaid).

Samtalet blev startskottet för det internationella nätverket "Progressive Governance" som drogs i gång i slutet av 1990-talet.
Bill Clinton, Tony Blair, Göran Persson och andra progressiva regeringschefer träffades regelbundet. Tanken var att skapa ett alternativ till den enkelspåriga marknadsliberalismen.
Under en tid kändes det som att något nytt, spännande och radikalt var på gång i världspolitiken.
"De flesta av EU:s länder styrs i dag av socialdemokrater och vänsterpolitiker som övertagit socialliberala ståndpunkter", skrev Olle Svenning i boken "Vänstern i Europa" (Arena 2000).

Men det blev ingen era med mittenvänster-politik i USA och Europa. Republikanerna och George W Bush - inte demokraten Al Gore - tog hand om Vita Huset 2001-2009.
Tony Blair, den europeiska socialdemokratins mest lysande stjärna i slutet av 1990-talet, solkades ned av krigen i Afghanistan och Irak.
Olle Svennings bok blev snabbt inaktuell.

I land efter land har Socialdemokraterna petats bort från regeringsmakten. De stora EU-länderna Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien har samtliga högerregeringar i dag.
EU-institutionerna (ministerrådet, kommissionen och parlamentet) domineras av blå politiker.

Betyder det att socialdemokratin är hopplöst passé, att det inte längre finns behov av socialdemokratiska idéer? Knappast.
Den globala finanskrisen har inte stärkt Socialdemokraterna som parti, men den har definitivt stärkt socialdemokratin som ideologi.
Finanskrisen har ju med all önskvärd tydlighet visat att marknadsideologierna inte funkar.

26 mars 2009 tog jag en kopp kaffe med förre närings- och handelsministern Leif Pagrotsky i fiket på Kulturens Hus i Luleå.
Han gav en målande beskrivning av kollapsen i det finansiella systemet i USA.
Den förre amerikanske presidenten George W Bush rekryterade alla sina finansministrar från ett och samma ställe, den ansedda investmentbanken Goldman Sachs (som numera kontrolleras av amerikanska riksbanken).
Det var ekonomisk-politiska makthavare som hade en bottenlös tilltro till de fria marknadskrafterna och predikade avregleringar, privatiseringar och marknadsanpassning.
Men nu har deras politik gjort fiasko.
"Nu talar till och med Hank Paulson (Bushs siste finansminister) om att det inte bara behövs statlig tillsyn utan statligt ägande för att trygga det finansiella systemet", sa Pagrotsky.

Någon dag före 1 maj 2009 talade jag med tidigare finansministern Pär Nuder i telefon. Han var inne på samma spår som Pagrotsky.
"Få - om ens någon - sjunger längre den oreglerade fria marknadens höga visa. Det är ljusårs politisk skillnad mellan George W Bush och Barack Obama. I dag råder närmast öronbedövande samstämmighet om att politiska beslut på global nivå är en förutsättning för att garantera en uthållig ekonomisk utveckling", sa Nuder.

Det är klassisk socialdemokrati, om man så vill. Socialdemokratin har alltid företrätt uppfattningen att marknaden måste tuktas och kompletteras med politiska beslut.
Eller som Göran Persson brukade säga på sin tid: Marknaden kan vara en bra tjänare men den är en usel herre.

Så här formuleras det i de svenska Socialdemokraternas partiprogram:
"De många och skiftande kraven på det ekonomiska livet kan inte tillgodoses med vare sig enbart politiska beslut eller enbart marknadshushållning. De kräver en blandekonomi, som bygger på en kombination av samhälleliga åtgärder och marknadsmekanismer, starka fackliga organisationer och medvetna, aktiva konsumenter, stödda av en stark konsumentlagstiftning.
De politiska besluten har att ange spelreglerna för att hindra alla former av exploatering, för att garantera samhällsekonomisk balans och för att fördela produktionsresultatet rättvist och så att grundläggande sociala rättigheter tillgodoses."

Annorlunda uttryckt: Det behövs samhälleliga åtgärder för att möta och mildra krisen.
"Vad man skulle önska är att EU-länderna kunde enas om åtgärder som var tillräckligt kraftfulla och effektiva för att stoppa nedgången och vända utvecklingen", sa Pagrotsky över en kopp espresso i Luleå 26 mars 2009.
Men den gemensamma europeiska kraftsamlingen har uteblivit.

Den europeiska högern har inte klarat av att hantera finanskrisen. Tvärtom upplever vi hur arbetslösheten och de sociala klyftorna bara växer i Europa.
I dag går omkring 23 miljoner EU-medborgare arbetslösa. I spåren efter den stigande arbetslösheten följer främlingsfientlighet och större social oro.
Det är en utveckling som skapar behov av en annan politik och utrymme för andra idéer - för socialdemokrater, socialliberaler och andra som ser vikten av samhälleliga åtgärder.

Kanske är det dags för Mona Sahlin, brittiska labours Ed Miliband, tyska SPD:s Sigmar Gabriel och Arbeiderpartiets framgångsrike Jens Stoltenberg att träffas och smida planer.
Det behövs ett globalt och europeiskt vänsteralternativ som bygger på socialdemokratiska och socialliberala grundvärderingar.