Enligt paragraf 28 a i Miljöbalken är det förbjudet att utan tillstånd "bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön" i Natura 2000-områden.
Det är denna paragraf som varit vägledande när Näringsdepartementet tagit ställning till gruvbolaget Bolidens ansökan om bearbetningskoncession för kopparfyndigheten i Laver, som ligger cirka fem mil väster om centrala Älvsbyn.
"Regeringen instämmer i bergmästarens bedömning att det i det aktuella ärendet måste finnas ett Natura 2000-tillstånd vid tidpunkten för beslut om bearbetningskoncession", skriver departementet i ett kortfattat pressmeddelande.
Må så vara. Men ställningstagandet väcker också frågan om hur det ska gå med Sverige som mineral- och gruvnation.
Sverige ska vara EU:s ledande gruv- och mineralnation, lyder den klart uttalade politiska målsättningen. Men numera rankas både Finland och Irland högre av den kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute. Och risken är stor för att Sverige kommer att fortsätta att halka efter.
”Det var länge sedan en ny gruva öppnades i Sverige. Faktum är att ingen ny green-field gruva har öppnat i Sverige på tolv år, det vill säga en gruva utanför redan existerande gruvområden, som prövats mot gällande lagstiftning (miljöbalken och minerallagen)”, konstaterade branschorganisationen Svemin i ett pressmeddelande redan 29 november 2019.
Samtidigt kommer signaler om att intresset för mineralprospektering minskar i Sverige.
"En stark anledning är tillståndsprocessen i Sverige som bedöms som väldigt osäker. Det betyder att mycket av det kapitalet och de investeringarna går till andra regioner i stället", säger Tobias Persson, analytiker vid Tillväxtanalys, till P4 Norrbotten.
Det är oroande för jobben och ekonomin. Men det rimmar också illa med Sveriges klimat- och miljöpolitik.
Miljövänliga saker som vindkraftverk, solceller, elbilar, järnvägar och tåg växer inte på träd. Investeringar i sådana ting förutsätter att det finns metaller och mineral – och följaktligen gruvor.
I Sverige finns dessutom gott om framtidsmetaller i marken. Till exempel finns stora tillgångar av kobolt (en viktig beståndsdel vid tillverkningen av litiumjonbatterier för elfordon).
Idag täcker Sverige och EU emellertid dessa behov genom att importera från Kina och Kongo – länder med en tvivelaktig syn på demokrati och mänskliga rättigheter.
Vore det inte bättre (för både jobben, miljön och de mänskliga rättigheterna) att istället använda de egna tillgångarna?
Förutsättningarna för en miljömässigt och socialt hållbar gruvdrift är rimligen bättre i Sverige.