En kommunist på Bommersvik
NSD:s Olov Abrahamsson bjöd in gamle vpk-ledaren C-H Hermansson till Bommersvik redan 1988.
Foto:
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Det har varit ett historiskt möte", sa Mona Sahlin (S) när hon poserade med Lars Ohly (V) och de gröna språkrören för bilderna efter denna rödgröna konferens på klassisk socialdemokratisk mark.
Men det var inte första gången som det kom gamla kommunister till Bommersvik.
Som ordförande i SSU-förbundets grupp för ekonomisk demokrati 1987-1990 var jag med om att bjuda in gamle vpk-ledaren C-H Hermansson till ett seminarium på Bommersvik våren 1988.
Vi ville att C-H Hermansson skulle berätta om sin granskning av makten och ägandet i de svenska storföretagen.
Håkan A Bengtsson (då redaktör för SSU-tidskriften Tvärdag, nu chef för Arenagruppen) spelade en nyckelroll för att locka Hermansson till Bommersvik.
Det var första gången som en tidigare kommunistledare gavs tillträde till denna socialdemokratins allra heligaste plats.
I samband med lunchen blev Hermansson föremål för många stirrande ögon från andra kurs- och konferensdeltagare.
En grupp äldre partiarbetare från Stockholms län tittade storögt och förundrat när C-H Hermansson försåg sig från salladsbordet och åt bricklunch med SSU:arna.
Många av dem hade säkert haft kommunisterna som huvudmotståndare under kampen om makten i fackföreningarna på 1950- och 1960-talen.
Hermansson stortrivdes dock i det socialdemokratiska sällskapet. Han skämtade friskt med SSU-gruppen och skrattade gott många gånger under dagen.
Hans föreläsning var verkligen inte heller något blodigt, revolutionärt brandtal.
I stället talade han om behovet av samhällsförändringar i små steg som har stöd av folkflertalet.
"Kalla det gärna en reformistisk lösning", sa Hermansson på Bommersvik 1988.
Hermansson var den förste svenske kommunistledare som tog initiativ för att fjärma partiet från den gamla öststatskommunismen. Som partiledare under åren 1964-1975 gjorde han rent hus med de Moskvatrogna och förändrade vpk till ett mer reformistiskt och demokratiskt parti.
Det var ett förnyelsearbete som fortsatte under Lars Werner och Gudrun Schyman.
Det gamla marxist-leninistiska partiet har successivt förvandlats till ett bredare folksocialistiskt parti.
På den borgerliga kanten görs ändå försök att skrämmas med Lars Ohly och hans parti. Folkpartiledaren Jan Björklund verkar ha fått som specialuppdrag att framställa Ohly som opålitlig när det gäller demokrati, utrikespolitik och ekonomisk politik. Han drar gärna likhetstecken mellan gamle sovjetledaren Breznejv och svenske Lars Ohly.
Men jag tror inte den retoriken går hem i stugorna 2009. Väljarna vet att Vänsterpartiet har förändrats sedan 1939. Många har dessutom lätt att känna sympati för vänsterns kritik mot klass- och könsklyftorna i dagens samhälle. De känner igen sig i Vänsterpartiets beskrivning av den urholkade a-kassan och försämrade sjukförsäkringen.
Under en lång period har Vänsterpartiet också fungerat som nära samarbetspartner till Socialdemokraterna i många kommuner och landsting. Under perioden 1998-2006 samarbetade S, V och MP även om den ekonomiska politiken i riksdagen.
(Inom parentes sagt var det också en politik som fungerade betydligt bättre än dagens blåa finanspolitik . Det var fler jobb, högre tillväxt och mer rättvisa på den rödgröna tiden.
Det är inte heller Lars Ohly (eller Miljöpartiets Peter Eriksson) som försämrar livsvillkoren för vanligt folk just nu.
Det är inte V och MP som har slagit sönder a-kassan eller raserar sjukförsäkringen. Det är inte S, V och MP som bedriver en politik som innebär att de som redan har det gott ställt får fina skattesänkningar, samtidigt som sjuka, arbetslösa och folkpensionärer får dra åt svångremmen.
Det är lätt att ana Jan Björklunds taktiska bevekelsegrunder för attackerna på vänsterpartiet och Ohly. Björklund vill hellre ha en debatt om Lars Ohlys och vänsterpartiets förflutna än om de växande klyftorna och den stigande arbetslösheten. Folkpartiledaren vill förskjuta fokus från regeringens egna tillkortakommanden.
Men den finns ingen anledning att låta honom lyckas med den taktiken. Valet 2010 måste handla jobben, klimatet, finanskrisen och andra ödesfrågor, inte om vänsterpartiets historia.