En katastrof på pappret
Trots att de fattiga länderna på intet sätt bär skuld till krisen drabbas de av lägre investeringar och minskad handel.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Över en natt ökade antalet extremt fattiga människor med 430 miljoner.
Som tur var innebar detta inte att människors levnadsvillkor försämrades. Inkomsterna var lika blygsamma före såväl som efter det inträffade.
Förklaringen till de nya siffrorna var att Världsbanken ändrade sitt sätt att beräkna världens fattigdom.
Den tidigare statistiken underskattade prisnivån på varor som konsumeras i fattiga länder.
Med de nya siffrorna krympte t ex Kinas BNP-inkomst per person med hela 40 procent och 130 miljoner fler kineser än tidigare blev klassade som fattiga.
Den andra stora förändringen var ett nytt fattigdomsbegrepp.
Gränsen för extrem fattigdom enligt Världsbanken låg tidigare vid 1 dollar per dag (i 1990 års penningvärde). Den gränsen har nu höjts till 1,25 dollar per dag, vilket bättre motsvarar verkligheten i de fattigaste länderna.
Med den nya fattigdomsgränsen räknades 2005 knappt 1,4 miljarder människor i världen som extremt fattiga, mot dryga 900 miljoner enligt det gamla måttet.
Samtidigt konstaterar Världsbanken att läget ändå förbättrats. För mellan 1981 och 2005 har antalet fattiga i världen minskat med 500 miljoner, från 1,9 miljarder till 1,4 miljarder.
Det problematiska är att nästan hela den förbättringen ägt rum i ett enda land - Kina. Antalet fattiga minskade där med 600 miljoner.
I Afrika har fattigdomen istället nästan fördubblats och hälften av befolkningen lever på mindre än 1,25 dollar per dag.
Beräkningar om fattigdom är politiskt sprängstoff. Många har intresse av att resultaten går i en viss riktning.
Globaliseringsivrare vill bevisa att världshandeln lyft miljoner ur fattigdomen. Antiglobaliseringsrörelsen vill inte se några sådana samband.
Oavsett tolkningen av den ideologiska stridsfrågan är det förstås viktigt att ha ett bra mått på inkomstskillnaderna i världen.
Siffror påverkar debatten och väcker frågor: Gör världens rika länder tillräckligt för att minska fattigdomen? Vilken politik leder till bäst resultat?
Det är dock inte alldeles lätt att dra slutsatser.
Bäst i klassen - Kina - är ju en märklig hybrid: En auktoritär kommunistdiktatur som tillämpar vissa marknadsekonomiska principer och välkomnar - men reglerar - utländska investeringar.
Medan förändringen av fattigdomsbegreppet är något som bara ändrar på siffror i Världsbankens tabeller påverkar dagens finanskris de fattigas levnadsstandard högst reellt.
Trots att de fattiga länderna på intet sätt bär skuld till krisen drabbas de av lägre investeringar och minskad handel. Miljontals människor har redan förlorar jobbet.
Medan den rika världens riktar uppmärksamheten mot sina egna problem riskerar den fattiga världens enorma problem än en gång att hamna i skymundan.