I vintras fungerade inte tågen. Tågentreprenörerna beklagade. Nu i sommar har värmen satt fast tågen på spåren. Människor har har väntat och väntat på sina tåg. Ibland inställda, ibland stående på någon linje. I timmar.
Finns det någon som tar ansvar? Samtidigt hymlas det om att resurser måste till och att spåren måste bli fler. Men vem gör något? Vad händer med Norrbottniabanan, i malpåse eller avförd från agendan?
Tågtrafiken sägs vara en viktig del av framtiden. Miljövänlig och effektiv om den fungerar. Dit tycks det vara långt. Den borgerliga regeringen har under sina åtta år tagit allt för lätt på järnvägens betydelse för ett fungerande samhälle och miljön. Inte heller den tidigare Socialdemokratiska regeringen kan slå sig för bröstet för framsynthet.
Avregleringen av statliga servicebolag som Posten och SJ har blivit smärre katastrofer. De som man förr tyckte lite tröga och oprofessionella företagen visar sig i ett tidsperspektiv varit goda tjänare till den allmänhet de egentligen var till för.
Idag är det annorlunda. Både Posten och SJ har tappat greppet om sin grundverksamheten, och staten ägaren har låtit detta ske.
Att järnvägstrafiken skulle avregleras var ett borgerligt löfte, men till vilket pris har det skett? Så här kommenterade en facklig representant denna väg för järnvägen som tycks utstakad om än ej på
räls:
”Sverige är ett för litet land för att privatisera järnvägstrafiken. Det är nödvändigt med statliga pengar för att hålla trafiken igång på en någorlunda nivå”.
Tunga ord från en anställd med drygt 30 års erfarenhet som SJ-anställd.
Nya aktörer finns nu på alla spår. Investeringar har utlovats, men hittills för lite och för sent.
För hur har egentligen järnvägen utvecklats sedan avregleringen var högsta visdom? Som ett kvitto på turbulensen kring denna har tågresenärerna fått uppleva allt fler inställda tåg, och om tågen råkar gå, så håller de inte sina tidtabeller.
Att pendla med tåg har blivit ett vardagsdrama, där den resande sällan vet när han eller hon kommer fram till resans mål.
Det är bara två länder i Europa som trott sig kunna göra persontrafik på järnväg lönsam och vinstgivande; Sverige och Storbritannien. I Sverige tuffar man fortfarande på mot en osäker ekonomisk framtid. I Storbritannien däremot här har man vänt på klacken när det upptäcktes att snart sagt inget fungerande som det skulle.
När det inte fungerar i det tätbefolkade England, hur ska det då kunna gå i det glesbebyggda Sverige?
Det är hög tid att ta sig en funderare. Både om detta och annat som berör infrastrukturfrågorna i vårt land. Dessa får inte, som nu, bli en lekstuga för en nyliberal ideologi som saknar verklighetsförankring.
Persontrafik på järnväg är i grunden något mycket viktigare än att utsättas för ett fullskaliga experiment och underliga bolagiseringar.
För alla som har behov av bra kommunikationer och bra transporter på bästa miljövänliga sätt är järnvägen oöverträffat.
En samhällsägd järnväg.