Ledare: En förgiftad samhällsatmosfär

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945 varnade finansministern Ernst Wigforss (S) för konsekvenserna av hög arbetslöshet och sociala problem.
"Erfarenheten har visat att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande som en långvarig massarbetslöshet åsamkar dem. Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen.
Under alla förhållanden kommer den att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mer monopolitiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mer benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt."

Det är mer än ett halvsekel sedan Wigforss formulerade sig. Men hans text duger som valanalys även 2010.
Massarbetslösheten har "förgiftat samhällsatmosfären" i Sverige i valet 2010.
Om man tillåter en arbetslöshet på åtta procent får man räkna med ett främlingsfientligt parti som är ungefär lika stort.

Det är bara att titta på utvecklingen i övriga Europa. Efter Andra Världskriget hade Europa lärt läxan från 1930-talet. Man visste att massarbetslöshet lägger grund för fascism, nazism och djupare motsättningar. Därför var det en självklarhet att göra full sysselsättning till det överordnade målet för den ekonomiska politiken under efterkrigstiden.
Men i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet skedde en omsvängning i synen på den ekonomiska politiken. Land efter land övergav den fulla sysselsättningens politik.
I stället gjordes inflationsbekämpningen till det viktigaste målet.
Stabila priser skulle ge politisk och ekonomisk politik. Trodde man.

Men när Europa lät arbetslösheten stiga, så kom den växande främlingsfientligheten som ett brev på posten.
Under 1980- och 1990-talen gjorde invandrarfientliga partier sitt intåg i land efter land.

I Frankrike har Le Pen nu 13 procent. I Italien sitter främlingsfientliga Lega Nord i Silvio Berlusconis regering. I Belgien blev Vlaams Blok/Vlams Belang näst största parti i Flandern 2007. I Holland är det islamfientliga PPV tredje största parti.
I Ungern finns ultranationalistiska Joblik. I Schweiz blev extremnationalisterna i SVP största parti 2007. I alplandet Österrike är de högerpopulistiska partierna FPÖ och BZÖ en maktfaktor.

I Danmark är Pia Kjaersgaard och Danske Folkeparti tredje största parti.
I Norge har Fremskrittspartiet ibland nosat Arbeidepartiet i hälarna.

Sverige har hållit stånd länge. Sverige klarade jobben bättre än andra europeiska länder under 1990-talet och början av 2000-talet.
Men varningssignalerna har varit tydliga även i Sverige. Under 1980-talet fick Sverigedemokraterna en bas i orter som Landskrona och Karlskrona när varvskrisen slog till. Många slogs ut och tyckte att alla etablerade partier svek.
Arbetslösheten började "förgifta samhällsatmosfären" i Skåne och Blekinge
När en arbetslöshet på åtta procent nu börjar betraktas som normaltillstånd i riket kommer helt följdriktigt framgångarna för SD också i fler delar av landet.

Nu talar många om vikten av att ta debatten med Sverigedemokraterna. Okej, låt gå för det. Men framför allt handlar det om att bekämpa den arbetslöshet och de sociala orättvisor som skapar grogrund för den här typen av partier.
Om alla människor upplever att de etablerade partierna levererar jobb, bra levnadsstandard och framtidstro så minskar utrymmet för Jimmie Åkessons parti.
Det behövs verkstad, inte bara snack. För socialdemokraterna handlar det om att ställa in siktet på full sysselsättning igen. Medlen måste förnyas.

1. Det behövs ny aktiv näringspolitik. Inom socialdemokratin finns redan en del intressanta resonemang om att utveckla branschprogram för fordons-, gruv-, upplevelse- och läkemedelsindustrin, liksom andra viktiga näringsgrenar. Det handlar om att använda samhällets resurser (forskning, högre utbildning och infrastruktur) för att utveckla de företag som är ryggraden i svenskt näringsliv.
Men det handlar även om att modernisera partiets syn på småföretagande och entreprenörskap. En enmansföretagare är ingen otäck kapitalist med cylinderhatt och tjock cigarr.
Småföretagarna (rörmokaren med egen firma, hårfrisörskan eller caféägaren) har ofta mer gemensamt med vanliga LO-medlemmar än näringslivets elit.

2. Det behövs en ny aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är dags att se sanningen i vitögat. Det finns en stor grupp som har det tufft i ett mer slimmat arbetsliv. Därför behövs en alternativ arbetsmarknad för dem som av ett eller annat skäl har hamnat utanför.
Det kan handla om lönebidragsanställningar i den ideella sektorn, sociala kooperativ eller Samhall. Det kan vara "plusjobb" på äldreboenden eller "gröna jobb" i skogen.
Aktiva åtgärder - som gör människor delaktiga i arbets- och samhällslivet - är bättre än att göra långtidssjuka och långtidsarbetslösa till socialbidragstagare.

3. Det behövs en ny politik för livslångt lärande. Det moderna arbetslivet förändras snabbt. Arbetsuppgifter förändras av ny teknik, ny teknik och nya organisationer.
De kunskaper som man tillgodogör sig som 20-åring på universitetet åldras snabbare än tidigare. Därför gäller det att ständigt fylla på med ny kompetens.
Sverige har redan en fantastisk infrastruktur för vuxenutbildning (folkhögskolor, bildningsförbund, Komvux med mera). Nu gäller det att använda alla dessa resurser på ett nytt sätt.
När människor förlorar sina gamla jobb ska de känna att det finns hjälp, stöd och broar till de nya jobben.

Om människor ser att arbetsmarknaden förbättras, att utslagningen minskar och att det finns hopp om livet för alla (inte bara de som redan har det bra), då begränsas utrymmet för SD.
Titta bara på Landskrona i årets val. Stick i stäv med rikstrenden minskar SD med tre kommunfullmäktigemandat i Landskrona, ett av sina starkaste fästen.
Det hänger ihop med att det äntligen går bättre för Landskrona.
Fler får jobb. Samhällsatmosfären blir trevligare.
Lär av det!