Uppriktighet belönas inte alltid i politiken.
Men ibland är det bäst att kalla en spade för en spade.
"Premiepensionssparandet blev en flopp, en dyr flopp", konstaterade förre S-ministern Leif Pagrotsky nyligen i en intervju.
Han har helt rätt.
Mätt på de allra flesta sätt är premiepensionssystemet (PPM) en riktig flopp.
Meningen var att vi själv skulle placera en del av vårt pensionssparande i det allmänna pensionssystemet. 2,5 procentenheter av avgiften avsattes till det.
Men det blev inte som tänkt. Bara 2 av 100 nytillkomna sparare gör ett aktivt val av PPM-placering.
De flesta kan inte överblicka de 800 fonder som finns att välja på. PPM är ett gigantiskt dyrt system, som dessutom levererat sämre avkastning än t ex traditionella försäkringar.
Ett annat skäl till att PPM misslyckats är att det slår så orättvist. Två personer med samma inkomst kan få helt olika pensioner beroende på hur pengarna placerats. Men också beroende på vid vilken tidpunkt pensionen betalas ut.
Skillnaderna kan komma att uppgå till tusentals kronor per månad när systemet är fullt utbyggt. Då, om inte förr, kommer den stora missnöjesvågen.
Att vi överhuvudtaget fick ett premiepensionssystem kan vi "tacka" de borgerliga partierna för. Det var de som krävde en individuell del i den pensionsöverenskommelse som slöts för 20 år sedan.
Bakom överenskommelsen stod en bred parlamentarisk majoritet. Avsikten är att förändringar bara ska företas om alla är med på det.
Tanken är riktig. Bred enighet om något så grundläggande och långsiktigt som pensioner är oerhört värdefullt.
Borgerlig press har kritiserat Leif Pagrotsky och Tomas Eneroth (S-förhandlaren i pensionsgruppen), för att de sagt att premiepensionssystemet behöver förändras.
Socialdemokraterna anklagas för att bryta enigheten.
Men det är ju inte bara ena sidans fel att det uppstått motsättningar om premiepensionssystemet.
Verkligheten, fakta på marken, fordrar att något görs för att återupprätta förtroendet för pensionssystemet, det inser även borgerliga politiker.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har t ex pekat på både det bristande intresset hos spararna och mängden av fonder som problem. Även skillnaderna i pensionsutfall för samma inkomst har han kritiserat.
Därmed berör han själva kärnan i systemet. Meningen var ju att människor skulle få välja själva och därmed påverka sin pension.
Det olika utfallen är alltså en direkt konsekvens av systemets konstruktion. Om Ulf Kristersson verkligen vill avskaffa orättvisa skillnader borde han se till att hela systemet avskaffas.
De borgerliga lär inte i första svängen överge sin ideologiska baby, men måste ändå acceptera betydande förändringar.
Alla måste sträcka sig en aning för att den önskvärda enigheten ska uppstå. Men allra mest naturligtvis de som försvarar ett system som helt enkelt blev en flopp.