NSD:s ledare 22 september förutspådde jag det skulle bli minst tre rundor hos talmannen, eftersom både Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) skulle misslyckas med sina sonderingar att bilda ny regering.
Nu är vi där och då kanske diskussionerna kan börja på allvar.
Under måndagen meddelade talmannen Andreas Norlén också att han kommer att ta en mer aktiv roll för att föra samtalen framåt.
Han kommer nu att bjuda in partiledarna gruppvis för att tala om de fyra regeringskonstellationer som nämnts flest gånger under talmansrundorrna.
1. S, MP och allianspartierna.
2. S, MP, C och L.
3. Allianspartierna och MP.
4. Alliansen i någon form.
Därefter ska Norlén själv bilda sig en uppfattning om vad som är en möjlig framkomstväg.
En lösning för Norlén skulle kunna vara att så småningom ge Annie Lööf (C) uppdraget att bilda en ny regering.
I min bok skulle hon kunna bli drottning i Mittens Rike och stå i spetsen för en bred samarbetsregering med sitt eget parti, M, KD, L, S och MP.
Det är en lösning med många fördelar – såväl för de berörda partierna som Sverige som land.
Alliansen håller ihop samtidigt som det skapar möjligheter för breda och långsiktiga lösningar om bostäder, skatter, försvar och invandringspolitik – något som alla partier säger sig vilja ha.
Dessutom uppfyller alliansen sina vallöften både om att inte ge SD makt och att peta Stefan Löfven från statsministerposten. S och Stefan Löfven kommer så klart att kräva andra tunga poster i en sådan regering – till exempel rollen som vice statsminister och ledarskapet i finans- och arbetsmarknadsdepartementen. Men en koalition förutsätter givande och tagande från alla.
Nuvarande parlamentariska läge rymmer under alla omständigheter inte så många alternativ. Handlingsutrymmet för alla enskilda partier är begränsat.
Det måste helt enkelt bli kompromisser när inget av de gamla blocken är i närheten av majoritet. Då kan ingen räkna med att få igenom allt som det egna partiet kräver och önskar.
Visst, det skulle finnas interna spänningar i en storkoalition. Det stora bekymret är de skilda synsätten på arbetsmarknadspolitiken och arbetsrätten. Det mesta är dock förhandlings- och hanterbart.
För en tid sedan roade jag mig att gå igenom alliansens reformagenda inför valet.
Den rymmer totalt 117 punkter. Jag är övertygad om att S och allianspartierna utan problem kan skriva ihop sig i en regeringsförklaring om uppemot 100 av dessa förslag.
Det finns inga större åsiktsskillnader om skol-, integrations-, kriminal- eller klimatpolitik. Det mesta av hälso- och sjukvårdspolitiken borde gå att lösa.
När det sedan gäller arbetsrätten går det att finna en fin och salomonisk lösning.
Hedra den svenska modellen! Låt arbetsmarknadens parter – fack och arbetsgivare – sköta förhandlingarna om turordningsregler, lönebildning och annat! Då behöver det inte bli ett stort politiskt stridsämne.
Den största nackdelen med en bred regering är att den skulle bädda för kritikerna på höger- respektive vänsterkanten.
Jonas Sjöstedt skulle anklaga S för att gå för långt åt höger, samtidigt som Jimmie Åkesson skulle försöka locka besvikna M- och KD-väljare.
Därför får en storkoalition räkna med vissa väljarförluster. Men i längden tror jag att de flesta svenskar ändå föredrar en mittenorienterad politik framför ytterkantslösningar.
Det talas ofta om hur mycket stryk tyska CDU/CSU och SPD har tagit av att sitta i ”die grosse koalition”.
Efter 13 år i tillsammans i regeringsställning (vilket är en enormt lång tid i den moderna europeiska politiken) samlar emellertid partierna fortfarande nästan 50 procent av väljarna. Väljartappen har inte varit större än att de alltjämt kan regera landet.
Det är ett fint facit för Angela Merkel och hennes strävan efter pragmatiska lösningar på politikens mittfält.
”Things fall apart; the centre cannot hold”, skrev den irländske poeten William Butler Yeats 1919.
Men mitten segrade ändå i denna oroliga och revolutionära tid. Det borde den kunna göra även hundra år senare – i Sverige och Europa.
Socialdemokrater, socialliberaler och medkännande konservativa borde kunna hitta en gemensam väg framåt – för demokrati, trygghet och jobb.