Arbetslösheten är högre än då regeringen Reinfeldt tillträdde.
Antalet långtidsarbetslösa har ökat. Samma sak gäller antalet ungdomsarbetslösa.
De allvarliga misslyckandena går inte att bortförklara, även om alliansen på alla sätt försöker.
Men det är kanske ändå inte detta som är Reinfeldt-regeringen ömmaste punkt. Jag tror att det är en annan kritik av jobbpolitiken som träffar allra hårdast.
I sin nyligen presenterade rapport om lönebildningen i Sverige analyserar Konjunkturinstitutet (KI) arbetsmarknadens funktionssätt.
”Jämviktsarbetslöshet” och ”matchning” är två centrala begrepp i sammanhanget.
Jämviktsarbetslösheten är den nivå på arbetslösheten vid vilken inflationstakten är oförändrad. Man kan säga att det är ett mått på arbetsmarknadens funktionssätt. Ju lägre tal desto bättre.
Begreppet är kontroversiellt, dels för att det är besvärligt att bestämma på vilken nivå ekonomin befinner sig i ett visst läge, men också för att det av en del uppfattas som en ett mål för arbetslösheten.
Som ett brett mått, ett nyckeltal som kan och bör pressas nedåt, kan det dock vara användbart.
Hur ser det då ut på den svenska arbetsmarknaden idag?
KI konstaterar att andelen utsatta grupper bland de arbetslösa har ökat kraftigt.
”Matchningseffektiviteten” har blivit sämre. D v s det tar längre tid för arbetslösa att få jobb.
En större andel än normalt bland de nytillkomna i arbetskraften under senare år har inte de kvalifikationer som företagen efterfrågar.
Den långdragna lågkonjunkturen har bidragit till ökad långtidsarbetslöshet och företagens intresse av att anställa personer som inte haft jobb på länge är relativt lågt.
KI är i och för sig positivt till alliansens stora nummer i jobbpolitiken – jobbskatteavdraget. Man tror att det bidrar till lägre jämviktsarbetslöshet. Men de negativa faktorerna i den andra vågskålen väger upp.
Därför kommer jämviktsarbetslösheten, enligt KI, att ligga kvar på oförändrat hög nivå, 6,5–7 procent, under hela alliansens tid vid makten.
I klartext betyder det att arbetsmarknadens funktionssätt – tvärtemot vad Reinfeldt och Borg påstår – inte förbättrats ett dugg med alliansens politik.
KI:s analys ger en alarmerande bild av verkligheten:
– Det finns flera oroande tecken på arbetsmarknaden. Den genomsnittliga tiden en arbetslös varit utan jobb är snart uppe på 90-talskrisens nivåer.
– Långa rekryteringstider trots hög arbetslöshet visar på matchningsproblem som riskerar att hindra en varaktig nedgång i arbetslösheten.
– Som arbetsmarknadens funktionssätt ser ut idag kommer problemen inte att lösa sig av sig självt bara för att konjunkturen blir bättre. Det krävs politiska åtgärder.
Efter åtta års alliansstyre är vi alltså tillbaka på ruta ett i jobbpolitiken.