På plattformen X (som tidigare hette Twitter) gör LO-utredaren Adnan Habibija en tankeväckande iakttagelse.
Han konstaterar att så sent som 2018 spenderade statliga Arbetsförmedlingen omkring 13 miljarder kr på arbetsmarknadspolitiska insatser. Därefter har det skett en successiv neddragning.
I statsbudgeten för 2024 föreslås samma anslag uppgå till cirka 7 miljarder kr.
"'Det säger något om ambitionerna", konstaterar Habibija, vilket är det minsta man säga.
Neddragningen speglar ett systemskifte i arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken och ansvaret för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden har länge varit ett statligt ansvar. Men nu blir det kommunerna som i allt större utsträckning får ta ansvaret för dem som har svårast att få en plats i arbetslivet.
Drygt 96 300 personer deltog i olika former av kommunala arbetsmarknadsinsatser under 2020. Kommunernas nettokostnad för arbetsmarknadsinsatser uppgick samma år till 4,9 miljarder kronor – en siffra som sannolikt ökat kraftigt sedan dess.
Statistiken visar att det är främst personer som står långt från arbetsmarknaden som deltar i kommunernas arbetsmarknadsåtgärder.
Nästan hälften av alla deltagare saknar gymnasieutbildning – varav 24 procent har en icke fullgjord grundskoleutbildning. 51 procent av deltagarna har varit arbetslösa mer än 24 månader innan inskrivning i kommunernas arbetsmarknadsinsatser.
Långtidsarbetslösheten har alltså i praktiken förvandlats till ett ansvar för lokalpolitikerna.
Det är en förändring som kan innebära vissa fördelar. Till exempel bör kommunala beslutsfattare ha bättre kunskap om lokala förhållanden och om vad som är bäst och lämpligast för människorna i lokalsamhället.
Men det bäddar samtidigt för nya orättvisor mellan kommunerna. Det blir tuffare för redan hårt trängda kommuner med många långtidsarbetslösa och stora sociala kostnader.
För välbeställda kommuner som Lidingö, Danderyd och Vaxholm utgör det dock ett mindre bekymmer.
Klart är i alla fall att det finns en stor grupp långtidsarbetslösa som är beroende av att det finns en arbetsmarknadspolitik som funkar, oavsett om den bedrivs i kommunal eller statlig regi.
I september hade 133 400 personer varit arbetslösa i minst ett halvår. Det är människor som på ett eller annat sätt behöver samhällets stöd och olika former av subventionerade anställningar för att få in en fot på arbetsmarknaden.
Jimmie Åkesson (SD) beskriver det i nedlåtande ordalag om "låtsasjobb". Men det är trots allt bättre att arbetslösa får beredskapsjobb, gröna jobb i skogen eller kommunala fixartjänster där de gör någon form av samhällsnyttig insats än att de inte gör någonting alls.