Det sista slaget?
Neutralitetspolitiken har - trots allt - hållit Sverige utanför krig i 200 år.
Föreningen Interaktiv Historia återskapar slaget i Sävar 19 augusti 1809.
Foto:
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
19 augusti högtidlighålls minnet av händelsen. Föreningen Interaktiv Historia återskapar slaget i Sävar. Kungen besöker det lilla västerbottniska samhället. Det arrangeras seminarier och ceremonier.
Händelserna för 200 år präglar Sverige än i dag. Då beskrevs freden i Fredrikshamn 17 september 1809 som en katastrof. Sverige förlorade Finland och sin ställning som europeisk stormakt.
Men den innebar att Sverige så småningom fick en annan fredligare karaktär. Neutralitet och militär alliansfrihet blev riktmärken.
De gamla krigarkungarna ersattes med diplomater och fredsmäklare. Hjalmar Branting (var en av grundarna till NF, föregångaren till dagens FN), Dag Hammarsköld, Alva Myrdal, Olof Palme och andra gav Sverige en respekterad röst på den internationella arenan.
Under det kalla kriget mellan Nato och Warszawapakten spelade Sverige rollen som medlare och brobyggare, eftersom landet stod fritt från stormaktsblocken.
Neutralitetspolitiken var inte alltid vacker. Under Andra Världskriget vred sig Sverige som en mask mellan tyska och brittiska intressen, beroende på krigslyckan.
Men neutralitetspolitiken har - trots allt - hållit Sverige utanför krig i 200 år.
Vi har kunnat utveckla demokrati , näringsliv och sociala villkor i lugn och ro.
Den fredliga hållningen har varit till fördel för svenska folket.
Därför är det illavarslande att det skett en omsvängning i den svenska politiken under det senaste decenniet. En växande del av den svenska försvarsbudgeten går till militära insatser utomlands. Försvaret av det egna territoriet och oberoendet är inte längre prio 1.
Den militära aktivismen i världens oroshärdar (Afghanistan, Tchad och andra områden) innebär faror för Sverige.
"Småstaten Sverige kan inte engagera sig i konflikter utan att samtidigt stödja någon stormakt. Vi kommer i motsatsställning till någon eller några andra stormakter", konstaterade Jan Wickbom (chef för Norrbottens regemente 1974-1985) i en NSD-intervju 3 november 2008.
Wickbom är inte ensam om oron. I Svenska Dagbladet 3 februari 2008 ansåg tre namnkunniga försvarsdebattörer (generallöjtnant Carl Björeman, ambassadör Lars Bergqvist och författaren Erik Lagerlöf) att Sverige bedriver en "farlig utrikespolitik".
"Sveriges insatsstyrkor i Natos tjänst kan utlösa terrorangrepp i Sverige, hämndaktioner för åtgärder som varit styrda av Nato/USA", skrev trion.
Även förre försvarsministern Thage G Peterson höjer ett varningens finger.
"Sveriges möjligheter och förtroende att mäkla fred i konflikter på olika håll i världen håller på att fördärvas till följd av deltagandet i kriget i Afghanistan. Vår tvåhundraåriga fredsperiod med många aktiva mäklarinsatser har naggats i kanten. Respekten för Sveriges alliansfrihet och neutralitet har försvagats genom att Sverige blivit en part i kriget med Nato-emblem på de svenska soldaternas uniformer. Sverige är på väg att bli förbundet med krig i stället för med fred", sa Thage G Peterson i ett tal i Katrineholm 12 februari.
Efter senaste veckan - när unga svenska soldater varit i strid och dödat sex afghanska motståndsmän - börjar även den breda allmänheten få upp ögonen för riskerna med den nya politiken.
Det är inte bara unga svenska män och kvinnor som riskerar sina liv i Afghanistan - långt bort från den idylliska vardagen i Sverige. De militära aktiviterna exponerar hela svenska folket för faror.
Vårt engagemang i de militära operationerna i Afghanistan gör att vi blir ett mer intressant mål för internationell terrorism.
Självfallet ska Sverige stödja det fattiga Afghanistan. Men huvudspåret i det svenska engagemanget borde vara en generös biståndspolitik - inte militärt engagemang under Nato-befäl.