Det röda laget måste bli starkare
NSD:s politiske chefredaktör Olov Abrahamsson har besökt Bryssel inför valet till Europaparlamentet 7 juni 2009. I dagens krönika berättar han om en träff med Tommy Svensson, ny chef för den svenska fackföreningsrörelsens Brysselkontor. (Tidigare avsnitt: NSD 25 september).
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Vi ska låta vara osagt om affären i första hand var tänkt som en kapitalplacering. Men i efterhand har fastighetsköpet varit ett facklig-politiskt lyckokast.
I dag är LO:s hus på Avenue de Tervueren i Bryssel en viktig länk mellan den svenska fackföreningsrörelsen och EU-maskineriet. Det har blivit en gemensam samlingspunkt för LO, TCO och Saco.
Fastigheten rymmer den svenska fackföreningsrörelsens gemensamma Brysselkontor. Uppdraget är enkelt uttryckt att tillvara de svenska löntagarnas rättigheter i EU, att driva fackliga frågor i Bryssel.
Tommy Svensson är chef för Brysselkontor sedan 1 september 2008.
Svensson har ett långt förflutet som journalist - bland annat som ledarskribent på Aftonbladet och redaktör för s-tidskriften Tiden. Men nu fungerar han alltså som en sorts facklig EU-lobbyist.
"Det vi gör är att påverka, det är samma sak som folkrörelser alltid gjort i Sverige. Det är ingen skillnad på vad vi gör i Bryssel om man jämför med det facklig-politiska samarbetet i Sverige", säger han.
De senaste åren har det emellertid varit tungt för de fackliga företrädarna i Bryssel.
När jag träffar Tommy Svensson i ett av sammanträdesrummen på Avenue de Tervueren 15 konstaterar han att den senaste stora arbetslivsreformen i EU var dåvarande statsrådet Mona Sahlins förslag om "EU-MBL" under det svenska ordförandeskapet 2001.
"EU-MBL" var ett direktiv om att de europeiska storföretagen måste samråda med löntagarna vid stora omstruktureringar.
"Därefter har nästan inget skett", säger Tommy Svensson.
Förklaringen är enkel. Det har skett en politisk vindkantring i Europa.
Under 1990-talet hade 13 av EU:s dåvarande 15 medlemsländer röda eller i varje fall rosa regeringar.
ESP (europeiska socialdemokraters parti) var den största partigruppen i Europaparlamentet. Den franske socialisten och fackföreningsvännen Jacques Delors var ordförande i EU-kommissionen.
I dag styr andra politiska majoriteter i Europa.
Efter valet 2004 blev EPP (högern) den största partigruppen i Europaparlamentet. Kristdemokraten José Manuel Barroso basar över EU-kommissionen. Nästan alla EU-länder har borgerligt styre.
Följaktligen är intresset för arbetstagarnas rättigheter inte längre lika starkt.
Detta säger en hel del om vikten av att svenska folket röstar i EU-valet nästa sommar.
Om det vill ha ett EU-parlament som tar större hänsyn till löntagarnas och medborgarnas rättigheter så är det viktigt att det röda laget får fler röster.
I annat fall får vi räkna med att det blir kapitalet och marknadskrafterna som bestämmer den politiska dagordningen. Eller som Tommy Svensson uttrycker saken:
"Det viktiga nu är inte ja eller nej, om man varit för eller emot EU tidigare, utan dragkampen mellan marknadskrafterna och de politiska idéerna om ett socialt Europa."
Det återstår att se hur starkt sådana argument kommer att bära i valrörelsen inför Europavalet 2009. Junilistan, miljöpartiet och vänsterpartiet gör fortfarande allt vad de kan för att dra partipolitisk nytta av det gamla EU-motståndet.
Men efter fjorton år av svenskt EU-medlemskap borde det vara hög tid att lägga den gamla ja- och nej-striden åt sidan.
Nu borde debatten kretsa kring vilket EU vi ska ha och vilka värderingar som ska styra i Europapolitiken. Det är dags att sluta älta gamla ja- och nej-argument från 1994.