Min första text här i NSD hade rubriken ”Vad stort det här landet är”, och handlade om att jag på tåget norrut för första gången insåg hur stora delar av landet jag aldrig sett.
När jag nu skriver den sista har jag faktiskt hunnit se rätt mycket av Norrbotten, och kanske borde titeln på den här sista texten egentligen ha varit ”Vad stort det här länet ändå är”.
I Kiruna mötte jag en kommun som växer mer än någonsin, och vågar satsa på både rymdfart och fri kollektivtrafik.
Ute vid kusten såg jag smält järnmalm forsa ut ur masugnen på SSAB, i Lappesuando hade Transport ställt upp en husvagn och krävde en upprustning av E10:an – men de berättade också om sina vägkrogsbibliotek, som ska göra kulturen tillgänglig också för dem som arbetar längs vägarna.
Och i Gällivare fick jag för första gången höra att ”det nog kunde bli riktig norrbottning av den där”, när jag beställde pannbiff med lök i stället för en hamburgare.
Att se alla dessa platser och möta alla dessa människor har på många sätt varit fantastiskt – men det som gjort allra starkast intryck på mig är ändå hur stort länet är. Inte till ytan, det visste jag nog innan, utan till vad som faktiskt finns i det.
För på precis samma sätt som det är svårt att prata om ”Sverige” när det är så stor skillnad mellan Stockholm och Simrishamn, så är det också svårt att prata om ett enda Norrbotten när det finns så många människor i länet, som alla har olika tankar, bilder och drömmar om det.
Ja, kanske är det svårt att veta vad Norrbotten egentligen är. Men efter min månad här vet jag i alla fall en sak: Den bild som ibland målas upp av en bidragsberoende avfolkningsbygd utan framtid, den är helt enkelt inte sann.
För vart jag än har kommit har just tron på den egna bygden och de möjligheter som finns just där varit så stark och så påtaglig att den inte gått att ta miste på. Det – om inte annat – lovar gott inför framtiden.
Men fast jag alltså sett en del, har jag förstås mycket kvar. Med den saken är det ju som det är: Ju mer man ser, desto mer får man upp ögonen för allt det man inte sett, allt som finns kvar.
Det behöver inte heller vara en dålig sak – för just när det finns saker kvar att se, finns det ju också en anledning att komma tillbaka.
Det sägs att den som kastar ett mynt i Fontana di Trevi i Rom kommer att komma tillbaka staden någon gång. Det är snart tio år sedan jag släppte ett femtiocentsmynt i vattnet där, och jag har fortfarande inte kommit tillbaka.
Men även om den lilla vidskepelsen inte har fungerat än, så vet jag, att om det fanns en likadan fontän här i Norrbotten, då skulle jag gå dit och kasta i ett mynt.