Ledare: Det finns ingen Messias

Det spekuleras friskt om tänkbara partiledarkandidater i det socialdemokratiska partiet. Det är en vildvuxen diskussion med många olika namn. Och så kommer att vara ett tag framöver.
Det kommer inte att finnas en valberedning förrän efter förtroenderådets möte 4 december.
Först därefter kommer urvalsprocessen in i ett avgörande skede.
I början av 2011 sållar valberedningen agnarna från vetet. Sedan sker det slutgiltiga avgörandet på extrakongressen i slutet av mars.
Det verkar dock redan finnas ett par huvudlinjer i den ännu ganska spretiga partiledardiskussionen.

En del talar för en lösning som representerar stabilitet. Sven-Erik Österberg, socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, nämns ofta.
Han har en gedigen facklig bakgrund i Skogsarbetareförbundet och stadig verklighetsförankring efter tiden som kommunalråd i Skinnskatteberg. Han är ett säkert kort som går hem bland många traditionella S-väljare i Bergslagen och Norrland.
Men frågan är om han förmår att vinna nya väljargrupper.
Är Österberg en partiledare som lockar tjänstemän i storstäderna, småföretagare, akademiker och ungdomar?

Andra förespråkar föryngring och förnyelse. Mikael Damberg, Stockholms län, och Veronica Palm, Stockholms stad, framstår som de främsta representanterna för S-generationen som ännu inte fyllt fyrtio år men ändå har erfarenhet av riksdagsarbete.
Bägge är begåvade, lyskraftiga och duktiga talare. Nackdelen med Damberg och Palm är att de inte vinner sina val på hemmaplan.
Stockholms socialdemokrater är tyvärr inga vinnartyper.

Somliga tycker att Socialdemokraterna ska hålla öppet för kandidater som inte sitter i riksdagen. Själv har jag redan nämnt Göteborgs kommunalråd Annelie Hulthén .
Andra som det talas om är tidigare finansministern Pär Nuder, Södertäljes framgångsrika kommunalråd Anders Lago, förre SSU-basen Niklas Nordström och ex-ministern Lena Sommestad.

Det breddar urvalet att rikta sökarljuset utanför riksdagshuset. Men väljer man en kandidat utanför riksdagsgruppen innebär det att någon annan än partiledaren kommer att representera Socialdemokraterna i riksdagens partiledardebatter, vilket kan bli en nackdel.
Annorlunda uttryckt: Det finns både för- och nackdelar med alla kandidater. Det finns ingen Messias.
Därför gör det inget om partiledardiskussionen fortsätter att spreta ett tag.
Det är inte till skada för partiet om det vädras och testas olika namn ett tag till.
Det finns för övrigt fler tänkbara personer som borde nämnas förutom alla redan omtalade.
Till exempel är det förvånande att inte fler talar om Leif Pagrotsky, S-riksdagsledamot från Göteborg.

Leif Pagrotsky är visserligen 59 år, men han har ett modernt tilltal. Han är mer analyserande och resonerande än agiterande, vilket borde passa en socialdemokrati som söker sin identitet och roll i en ny tid.
Han funkar dessutom i många sammanhang. Han kan fånga auditoriet både bland verkstadsarbetare i Borlänge och på studentmöten i Lund.
Han har erfarenhet av regeringsarbete både som statsråd och tjänsteman, samt en internationell utblick som saknas hos många andra ledande S-politiker.

Han känns även som en person som kan samla många inom partiet. Under sin långa politiska bana har han benämnts som både höger och vänster.
När han var tjänsteman i finansdepartementet påstods han tillhöra "kanslihushögern". När han kritiserade euron blev han plötsligt "partivänster". Sanningen ligger väl någonstans mittemellan.
Som alla andra har han sina fel och brister, men Pagrotskys namn förtjänar definitivt att nämnas i det här sammanhanget.