Ledare: Det blev inget minskat utanförskap

En del tycker utanförskap är ett "borgerligt" ord.
Det var ju med det slagordet som alliansen i valrörelsen 2006 visade hur många som stod utanför arbetsmarknaden.
Själv tycker jag ordet utanförskap mycket väl kan användas för att beskriva hur människor på olika sätt utesluts från en social och ekonomisk gemenskap. Ett större problem är att ordet saknar bestämt innehåll.
Man kan mena vad som helst med utanförskap och använda precis den definition man själv vill.

SVT:s Rapport presenterade nyligen en "granskning" av hur alliansregeringen lyckats med utanförskapsmålet. "Utanförskapet har minskat", löd rubriken.
Enligt Rapport hade antalet i utanförskap blivit 165 000 mindre mellan första kvartalet 2006 och första kvartalet 2010.
Vad Rapport inte berättade för tittarna var att jämförelsen inte alls gällde det mått på utanförskap som Moderaterna gick till val med 2006 utan ett annat som konstruerats på finansdepartementet först efteråt.

I detta mått jämställs några dagars influensa med långvarig sjukdom och färre som får a-kassa - även om skälet är att man lämnat a-kassan - registreras som en minskning av utanförskapet.
Det utanförskapsmått som Moderaterna använde 2006 talar man inte så mycket om idag, även om det fortfarande beräknas av arbetsmarknadsdepartementet.
Så om Rapport velat hade man enkelt kunnat få fram de siffrorna.
Och då hade bilden sett radikalt annorlunda ut.

Enligt detta mått har antalet i utanförskap i stället ökat med 44 000 mellan september 2006 (den sista månad som Socialdemokraterna satt vid makten) och april 2010.
Till detta ska läggas ett stort antal hushåll som, bland annat på grund av regeringens politik, inte klarar sig på sin inkomst och måste ha försörjningsstöd.
De senaste två åren har antalet personer med försörjningsstöd ökat med 44 000 till 422 000.
Det är alltså precis motsatsen till den bild Rapport presenterade. Utanförskapet har ökat, inte minskat.

Regeringen skyller på finanskrisen. Och visst, den har spelat roll för att öka utanförskapet på arbetsmarknaden.
Men regeringens egen politik har också bidragit. Villkoren för de som står utanför arbetsmarknaden har försämrats, inte förbättrats.
Människor har aktivt knuffats ut i osäkerhet och fått sämre ekonomiska förutsättningar att klara arbetslöshet och sjukdom.

Nu kan det sägas att en ökning eller minskning av utanförskapet med 50 000 eller 100 000 är förändringar på marginalen.
Det helt överskuggande är att långt över 1 miljon människor har svårt att hitta en plats på arbetsmarknaden.
Fortfarande söker närmare en halv miljon arbetslösa jobb, fortfarande har nästan 900 000 ersättning från socialförsäkringssystemen.

För alla dessa har regeringspolitiken haft mycket litet positivt att erbjuda.
Att utanförskapet, trots alla löften, kvarstår oförändrat högt är alliansens stora svek mot väljarna.