En av Sven-Erik Buchts största och viktigaste insatser som socialdemokratisk landbygdsminister 2014-2019 var arbetet med att ta fram en nationell livsmedelsstrategi. Den var klar 2017 och fick – glädjande nog – ett mycket brett stöd i riksdagen.
Det är egentligen obegripligt att en sådan strategi inte funnits tidigare. Behovet av en långsiktig och sammanhållen livsmedelpolitik är stort.
Vi blir fler och fler människor på jorden, och vi behöver alla äta. Det innebär att efterfrågan på mat ökar – i Sverige och globalt. Maten vi äter måste produceras någonstans, frågan är bara var och hur.
Icke minst finns skäl att fundera på graden av självförsörjning i en värld med krig och oro.
I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag är vi betydligt fler svenskar, men producerar inte mer mat. Varannan tugga är importerad. Självförsörjningsgraden har sjunkit till 50 procent.
Nu har det emellertid gått fem år sedan Buchts strategi blev verklighet. Under dessa år har mycket hunnit förändras.
Världen har haft en torka som inneburit till foderbrist, utslaktning av djur och vattenbrist för många lantbruk. Pandemin har blottat bristerna i krisberedskapen. Rysslands invasion av Ukraina har synliggjort Sveriges stora beroende av nödvändiga insatsvaror som mineralgödsel, bränsle, el och foder.
Helt riktigt kräver därför LRF-basen Palle Borgström att det nu behövs en uppdatering av den nationella livsmedelsstrategin.
"Ju mer vi kan producera i Sverige, desto bättre är det i ett beredskapsperspektiv men också miljömässigt. Vi vet att ju mer som produceras här, desto mindre klimatpåverkan blir det", säger han.
Det räcker dock inte med att dagens landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg och Näringsdepartementet slipar på formuleringarna i de nationella styrdokumenten.
Många krafter, hela samhället, måste involveras och mobiliseras om det ska bli möjligt att lyfta svensk livsmedelsproduktion.
Som konsumenter kan vi göra en insats genom att köpa mer närproducerat. Kommuner och regioner kan bidra till att stärka de lokala livsmedelsföretagen när de handlar mat till skolor, sjukhus och äldreboenden. Branschen och enskilda näringsidkare har sitt ansvar för att utveckla, marknadsföra och synliggöra sina produkter.
Det kommer så klart att ta tid att förändra saker och ting. Men Sverige borde ta sikte på att successivt höja självförsörjningsgraden till åtminstone 75 procent. Det som var möjligt i början av 1990-talet borde vara möjligt även nu.
Om Finland, med liknande geografi och klimat, kan ha en självförsörjningsgrad på 80 procent så borde Sverige kunna ligga på ungefär samma nivå.