Det är inte ofta man är rädd. Riktigt rädd. Så rädd att du känner att kroppens naturliga instinkter sätter in och säger fly. Göm dig. Slåss om du måste. Jag har varit så rädd en gång. På Tahirtorget i Kairo, december 2011.
Jag var där som journalist, tillsammans med två andra. Vi skulle skriva om revolutionen, om de unga, om de som kämpade för demokrati när alla sa att det var omöjligt. När vi var där spreds bilder på kvinnliga demonstranter som sparkades i magen och som dog på Tahirtorget. Det var oroligt.
Unga militärer med stora vapen längst gatorna. Våra kontakter sa åt oss att inte gå till torget. "Det kommer bryta samman igen. Då vill ni inte vara där, men vi är på plats och kan berätta sen" sa de. Vi tittade oroligt på dem, frågade om de verkligen skulle gå dit. De sa att "Vi måste. Det är vårt land det handlar om, vi står på torget tills vi vet att demokratin segrat".
Vi hade varit på middag en kväll när rapporter om oroligheter kom. Vi tog en taxi hem. Vi bad chauffören att inte köra över Tahirtorget. Kanske missuppfattade han, för plötsligt körde vi in där. Taxibilarna blev stoppade. I bilarna framför oss började demonstranter öppna dörrarna, för att se vilka som satt där.
Jag, den enda blonda, satte på mig luvan för att dölja mitt hår. Demonstranterna började bilda en kedja kring taxibilarna, och öppnade dörrarna på bilen framför oss. Människorna fick gå ut. Vår taxichaufför som först varit så lugn, blev allt mer stressad. Han låste dörrarna. Sa åt mig att lägga mig ner med jackan över mig. "Backa, kör härifrån. Backa!" skrek min vän på arabiska. Det var människor bakom, men han backade.
Människorna på torget såg kanske vår panik. De försökte få oss att stanna, men vi hann köra. "Allt är lugnt, det är inte så oroligt som nyheterna säger", skrev jag till mamma den kvällen för att hon inte skulle vara orolig. Senare satt vi på vandrarhemmet och tittade på tv när militär och demonstranter brakade samman på Tahir, något kvarter bort.
Jag åkte sedan hem och firade jul i trygga Jämtland. På Tahirtorget stod många kvar. Säkert livrädda. Presidentvalet stod sedan mellan Muhammad Mursi (Muslimska brödraskapet) och den förre premiärministern Ahmed Shafiq. Men det var ett val. Människor fick rösta. Mursi vann valet, och svors in som president för drygt en vecka sedan. Inför en jublande massa lovade han människorna på Tahirtorget att "ingen institution ska stå över folket".
Militärrådet i Egypten har nämligen sett till att det har den lagstiftande makten, och är immunt mot presidentens beslut. Nu har Mursi sammankallat det parlament som det då styrande militärrådet upplöste för drygt en månad sedan. En tydlig markering mot militärrådet.
Är det den folkvalda presidenten som har den verkliga makten, eller militärrådet? Styrkemätningen har börjat. Jag mjelar en bekant i Kairo och frågar vad hon tycker om det som händer. Hon svarar att "Vi har alltid torget. Folket vet att det har makten, ingen kan förtrycka oss igen".