Regeringar i krismöten. Företag åker jojo på börsen. Pensionerna hotas.
Håller marknaderna på att ta ett nytt strupgrepp på världsekonomin?
Kom ihåg att finansmarknadens aktörer inte har mer makt än vad politikerna är beredda att ge ifrån sig.
Bakom nedgraderingen av USA:s kreditvärdighet låg ju det utdragna skyttegravskriget om budgeten i den amerikanska kongressen och politikernas oförmåga att ta nödvändiga beslut.
De stigande räntorna för Greklands och Spaniens statsobligationer speglar misstro mot EMU-ländernas vilja att bistå de krisdrabbade länderna fullt ut och garantera deras skulder.
Fokuseringen på underskott och budgetnedskärningar skymmer dock den fråga som egentligen borde vara den centrala: Hur skapas högre tillväxt och fler jobb?
Ovisshet om de offentliga finanserna bidrar förstås till osäkerhet om den ekonomiska politiken och konjunkturen.
Samtidigt motverkar stora budgetnedskärningar möjligheterna att hålla uppe tillväxten.
Det blir en negativ spiral: Åtstramning av de offentliga finanserna leder till sämre tillväxt. Lägre tillväxt förvärrar tillståndet i de offentliga finanserna.
Lösningen är att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Det som behöver göras på kort sikt är inte att i första hand strama åt ekonomierna, för då halkar världen tillbaka in i en ekonomisk kris igen.
På kort sikt behövs en politik som stimulerar investeringar och produktion och minskar arbetslösheten.
Samtidigt måste beslut tas om hur de offentliga finanserna ska stabiliseras i framtiden så att ekonomins aktörer får trovärdiga besked om de långsiktiga förutsättningarna.
I många länder finns heller ingen akut anledning till oro för de offentliga finanserna. Skuldbergen är inte alls så höga, de kan betas av med långsiktig politik.
Att så många ändå fokuserar på budgetunderskotten har politiska och ideologiska grunder. I USA är det ett sätt att pressa tillbaka sociala reformer.
Sveriges finansminister Anders Borg slipper, tack vare ärvda budgetöverskott, oroa sig för statsfinanserna, men delar ändå budgetåtstramarnas världsbild.
Han mässar sitt mantra om ansvar, försiktighet och stabilitet när det gäller offentliga finanser. Men när hörde man Borg tala om ansvar och försiktighet beträffande sysselsättningen?
Vi har ännu inte sett något som helst positivt resultat av allianspartiernas s k jobblinje.
Svensk ekonomi verkar mest surfa på världsekonomins efterfrågedyningar. När andra länder går upp följer vi med.
Men inte ens när Sverige växte som mest kom arbetslösheten ned mycket under 8 procent.
Sveriges finansminister och hans EU-kollegor borde sluta stirra på det offentliga budgetsaldot och börja intressera sig för hur produktion och jobb ska växa istället.
För att citera den interna paroll som Bill Clintons valarbetare ständigt hade för ögonen: Det är tillväxten, dumbom!