Strax före midsommar öppnade den tidigare S-regeringen och dåvarande migrationsministern Anders Ygeman (S) för att införa språkkrav för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Det är ett förslag med långa rötter, och som har spelat en roll i svensk politik ända sedan det dåvarande Folkpartiet under buller och bång framförde förslaget om språktest för medborgarskap.
Språkkrav för just uppehållstillstånd är någonting som har drivits av högern sedan länge, och som kommer att vara lätt att få igenom riksdagen, och även förordats av den så kallade Migrationskommittén.
Lyssnar man på tillskyndarna är förstås tanken god. De framhäver att det är en nödvändigt att kunna svenska för att arbeta och vara en del av samhället, och att en risk med att många inte talar svenska är att det uppstår flera parallella samhällen intill varandra.
Nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) säger till exempel att ”språket är en nyckel till integrationen.”
Det är så sant att man nästan frestas att kalla det självklart – ja, jag blir nästan frestad att gå ett steg längre, och säga att språk faktiskt på många sätt är samma sak som integration; det är genom språket som man interagerar med ett samhälle, och den som inte kan det kommer ovillkorligen att stå utanför.
Att detta är självklart betyder emellertid inte att detta är ett bra förslag i den meningen att det faktiskt kommer att lösa de problem som Sverige har med integrationen.
Förespråkare för språkkrav pekar ofta på Tyskland, som sedan ett sådant infördes för ett par år sedan faktiskt har lyckats öka andelen invandrare som kommer in snabbt på arbetsmarknaden.
De pekar mer sällan på att Tyskland är ett land med en annorlunda arbetsmarknad än Sverige – där är lönerna för de lägst avlönade lägre, och landet har också betydligt fler arbetstillfällen inom den enklare tillverkningsindustrin.
Jag har själv arbetat med språkundervisning – dels frivilligt bland nyanlända till Sverige, dels på universitetsnivå för utländska studenter på lärosäten i både Sverige och i utlandet.
Och visst är motivation en inte oviktig faktor i samband med språkinlärning. Men hur mycket motivation man än har, så är den ändå mindre avgörande än såväl de grundläggande förutsättningar studenterna har på förhand som de förutsättningar man har under utbildningens gång.
De gånger som någon av studenterna stannar av i utvecklingen eller misslyckas med att lära sig ett språk beror det nästan aldrig på att de inte försöker tillräckligt hårt – det beror på att de helt enkelt inte lyckas med det de försöker göra.
Om man dessutom lägger till att det förmodligen redan är en rätt stark drivkraft att man behöver lära sig språket för att kunna få ett arbete och försörja sig själv, så är det inte utan att jag börjar fundera på om det verkligen är ytterligare en morot – eller i det här fallet piska – som kommer att lösa problemet med den svenska integrationen.
Visst kan man göra den bedömningen att de som inte lyckas lära sig svenska bör återvända till sina hemländer så fort det bedöms vara säkert för dem att göra det – men i så fall får man faktiskt lov att säga det, i stället för att konstatera självklarheter om hur viktiga språkkunskaper är för integrationen.
Fram till dess kanske det vore på sin plats att i stället fokusera på sådant som faktiskt kan göra en skillnad – nämligen på hur SFI-undervisningen organiseras och finansieras, och hur förutsättningarna för studenternas lärande faktiskt ser ut.