LEDARE: Det är nya tider

I dag fortsätter miljöpartiets och socialdemokraternas partiledningar sina gemensamma resor med ett besök i Luleå. På programmet står bland annat ett besök vid Teknikens Hus, ett miljöteknikseminarium samt en träff med LO-distriktet.
Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vill markera att det är nya tider. Socialdemokraterna och miljöpartiet är inställda på att söka väljarnas stöd för en "samarbetsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet de gröna 2010".

I partiernas gemensamma avsiktsförklaring står dessutom att de "tillsammans ska forma en långsiktig gemensam inriktning för politiken till och med år 2020".
Det är ett historiskt och stort steg för bägge partierna.
Socialdemokraterna har inte samregerat med något annat parti sedan 1957 när koalitionen med bondeförbundarna sprack.
Miljöpartiet har aldrig markerat sin inställning i regeringsfrågan och valt sida lika tydligt som nu.

Det sistnämna har inte varit en självklarhet. Miljöpartiet har länge spelat rollen som en fri fågel mellan blocken. De gröna har inte varit främmande för att göra upp med borgarna om friskolor, turordningsregler och migrationspolitik.
Minns även hur Peter Eriksson satte sig med Lars Leijonborg och folkpartiet i reella förhandlingar om att bilda en gemensam mittenregering direkt efter valet 2002.
Men nu är det slut med gröna soloturer. Nu är det rödgrönt samarbete som gäller för mp - inget annat.

Det innebär att det inte blir några uppgörelser mellan miljöpartiet och borgarna om a-kassan och arbetsrätten, som många fackliga företrädare befarat. Istället är s och mp inställda på att utveckla trygghetssystemen och miljöpolitiken tillsammans.
Det är en strategisk vinst för arbetarrörelsen som inte ska underskattas.
I annat fall kunde vi ha fått ett miljöparti som hade flirtat med Fredrik Reinfeldt om statsrådsposter, som vågmästare i ett oklart parlamentariskt läge efter riksdagsvalet 2010.

Efter miljöpartiets och socialdemokraternas gemensamma avsiktsförklaring i början av oktober har det mesta emellertid handlat om den som inte var med på presskonferensen, vänsterpartiets Lars Ohly.
Mona Sahlin har framställts som en illasinnad högersosse som stänger ute Ohly. Men vänsterpartiet har faktiskt inte varit något under av klarhet om sin roll i det rödgröna samarbetsprojektet.

I en artikel på den radikala sajten dagensarena.se noterar Håkan A Bengtsson att mycket talar för att vänsterpartiet egentligen inte är så intresserat av samarbete.
I våras avvisade Lars Ohly alla förhandlingar och kompromisser före valet.
"Det skulle innebära att vi suddar ut vår profil. Kompromisser och överenskommelser är nödvändiga för att vi ska kunna påverka verkligheten, men det gör vi när vi väl sitter vid makten och ska samarbeta med andra. Inte inför ett val", sa Ohly i en intervju.

"Det troliga är att vänsterpartiet egentligen vill gå fram på ett helt eget program. Skälet är att partiet räknar med att vinna röster på att kunna driva en tydligare vänsterprofil. Historien lär att samarbete kan straffa ett litet parti, och fyraprocentspärren oroar vänsterpartisterna", konstaterar Håkan A Bengtsson.
Det ligger mycket i hans analys.

Det kan ju till och med vara till fördel för det rödgröna blocket i sin helhet, om vänsterpartiet har en fri roll.
Det behöver inte vara en nackdel att vänsterpartiet tonar fram som ett alternativ för missnöjda socialdemokrater under valrörelsen 2010. Det är rimligen bättre att sådant missnöje ventileras via Ohly än partier på yttersta högerkanten.

Det är emellertid viktigt att de tre partierna nu snabbt reder ut förhållandet till varandra. De senaste veckornas oklarheter om relationerna har inte varit till fördel för någon del av oppositionen. Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk.
Det går inte att lägga en massa energi på tjafs om rödgröna samarbetsformer, om man vill att det ska bli ett regeringsskifte efter valet 2010.

Ledare: Det är nya tider

Miljöpartiet har aldrig valt sida lika tydligt som nu.