Det första jag gjorde efter att ha skrivit på anställningsavtalet som politisk redaktör för NSD var att köpa en biljett till helgens Winnerbäck-konsert på Pite Havsbad. Det kändes som att ta med mig en liten del av min historia till Norrbotten.
Första gångerna jag såg honom gick vi i gymnasiet. Han spelade ofta på ungdomshuset Skylten och jag var en av alla tjejer i publiken. Det är länge sedan. Idag bor ingen av oss kvar i Linköping. Men tiden och staden på slätten formade mig. Det var där jag blev vuxen.
Vi har alla sådana ställen, platser och människor som gjort oss till de vi är. Jag är inte den enda som snyftat sentimentalt till Euskefeurats ”Det är hit man kommer när man kommer hem” utan att det är Piteå för mig.
De har på ett genialt sätt fångat det där behovet av rötter som vi alla känner, inte minst vi som flyttat runt. När jag kommer till min by i södra Östergötland fylls jag av både värme och vemod. Där vet jag hur stigarna går och vem som är släkt med vem.
Min flytt var ett val, både flytten från uppväxtorten och flytten hit. Jag kan återvända till gatorna i Linköping där jag levde som Hjärter Dam på 90-talet. Så är det inte för alla.
Den som tvingas fly har också en plats som format henne. En plats hon inte kan besöka, där stigarna kan vara sönderbombade och släktningar spridda över världen i en desperat flykt.
Mina klena rötter från Östergötland kan lätt få näring i Norrbotten, men för den som ryckts upp från Teheran, Kabul, Kiev eller Erbil krävs mer.
Mer integration, förståelse och respekt, men också ett större välkomnande för att kunna rota sig i en helt ny del av världen, i en ny kultur, med ett nytt språk och med bara nya människor.
”Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka” sjunger Lars Winnerbäck. Jag måste erkänna att jag inte är helt övertygad.
Det är en hård och kall tid vi lever i. Gränser stängs och fördomar frodas. Sverige blir ett snålare land, och med det fattigare. Hela vår rikedom bygger på en öppen ekonomi och på att människor har velat ta sig till vårt lilla hörn av världen.
När dörrarna stängs kan det kännas tryggt för en stund, men snart inser man att det blir instängt och inskränkt. De enda som tjänar på kyla, hårdhet och rädsla är de moralkonservativa och nationalistiska krafter som vill vrida vunna rättigheter ur våra händer.
De får inte vinna. Det vore slutet på det fria Sverige som vi känner det. Vi behöver mer själ och hjärta. Men det kommer inte av sig självt. Vi måste ta tillbaka det.
Jag ser fram emot en kväll i Piteå fylld av att sjunga med i låtar jag känner, kanske fälla en sentimental tår och banna mig för att det inte blev någon tur hem den här sommaren.
Samtidigt är kvällen på Pite Havsbad ytterligare ett steg i min integration i Norrbotten. För det är just det som är integration, att få bära med sig sin gamla kultur för att tillsammans med det nya utvecklas och växa.
Också den som kommer ny till Sverige måste både få bära sin kultur och samtidigt få känna att det nu är hit hon kommer när hon kommer hem.