I partiledardebatten 12 juni målade statsminister Fredrik Reinfeldt och Socialdemokraternas företrädare Mikael Damberg upp helt motsatta bilder av läget på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten är högre än när regeringen Reinfeldt tillträdde, sa Mikael Damberg. 200 000 fler är sysselsatta idag än 2006, kontrade statsministern.
I Rapport samma kväll frågade studioreportern kommentatorn Mats Knutson:
"Vem har rätt egentligen?"
"Bilden är inte helt svart-vit. Det finns i statistiken argument för båda sidor", svarade Knutsson.
Ja, så kan man möjligen säga, om man jämför siffror från regimskiftet och idag.
Men även om dessa delvis motsägande fakta är intressanta flyttar de fokus från det som är kärnan i jobbfrågan.
Att jämföra 2006 och idag och undra över om läget nu är bättre eller sämre är inte att ställa rätt fråga.
För ingendera tidpunkten är något att skryta med. Både 2006 och 2013 är misslyckanden när det gäller jobben.
Oavsett om arbetslösheten är lite lägre eller lite högre idag än 2006 så är och var den på tok för hög. Det är det som debatten borde ha som utgångspunkt.
Arbetslösheten i Sverige idag ligger på en nivå högt över vad vi är vana vid och vad som är anständigt för ett välfärdssamhälle.
Allianspartiernas försöker skönmåla läget idag. Det är inte bara sakligt tvivelaktigt, det är också politiskt vilseledande.
De borgerliga partierna gick ju till val på att avskaffa det man själv betecknade som massarbetslöshet.
Man sade sig ha en politik för att komma tillrätta med problemen på arbetsmarknaden.
Sju år senare kan vi konstatera att den politiken misslyckats. Löftena har inte infriats.
Alliansens företrädare kan invända att deras politik aldrig fick chansen på grund av den ekonomiska krisen.
Visst. Men en politik som inte fungerar när den som bäst behövs, vilken trovärdighet har den?
När krisen slog till och verkligheten förändrades kunde ju regeringen ha bytt spår och prövat en plan B.
Men det gjorde man inte utan fortsatte som om ingenting hade hänt.
En debatt om arbetsmarknadsstatistik då och nu passar naturligtvis alliansen alldeles utmärkt.
Då kan de dribbla fram och tillbaka med olika mått och siffror.
Den rätta frågan om jobben borde istället vara: Vilken regering är beredd att föra en politik som åter gör Sverige till ett land där alla som vill arbeta också får den chansen?
Alliansen säger sig vara bekymrad över läget på arbetsmarknaden men har egentligen inga nya idéer om hur läget ska förbättras. Deras variant av arbetslinjen har kört in i väggen och nu står de där.
Socialdemokraterna har satt upp ett ambitiöst mål och vill pröva en del nya instrument för att nå målet. Ytterligare prioriteringar och konkretiseringar krävs dock innan man är färdig.
Ett är säkert: Det parti som lägger fram en trovärdig politik för jobben kommer att belönas av väljarna.