Ledare: Den paradoxala opinionen

Borgerliga ledarsidor skriver med förtjusning om opinionsmätningar som visar att statsminister Fredrik Reinfeldt har större förtroende i opinionen än Mona Sahlin.
De noterar också att alliansregeringen uppfattas vara bättre på ekonomisk politik än de rödgröna. Socialdemokratiska ledarsidor skriver lika förtjust om opinionsmätningar som visar att det skulle bli regeringsskifte om det var val idag.

Den splittrade opinionsbilden ser ut som en paradox. Hur kan svenska folket både föredra Reinfeldt och alliansens skötsel av ekonomin och samtidigt vilja rösta fram en rödgrön regering?
En förklaring är förstås att mätningarna jämför äpplen och päron.
Väljarnas förtroende baseras på vad politiker gör och hur de agerar. Det är inte nödvändigtvis detsamma som en värdering av den politik de företräder.

En statsminister syns ständigt i nyhetsfloden, som företrädare för Sverige utomlands och hemma och som symbol för de beslut som regeringen tar. I en kris är det naturligt att sluta upp bakom den högste ansvarige om denne sköter sig hyggligt väl.
Oppositionsledaren har en otacksammare roll. Inga gratistillfällen att visa upp sig, ingen roll som samlande gestalt.

Partisympatimätningarna bekräftar också att förtroendefrågan inte är kopplad till frågan om hur Sverige ska styras de närmaste fyra åren.
Reinfeldts höga förtroendepoäng har nåtts under en tid då Moderaterna visserligen ökat något, men inte särskilt mycket. Socialdemokraterna ligger å andra sidan stilla i opinionen trots sjunkande siffror för Sahlin.
En mer förtroendeingivande Mona Sahlin skulle förstås vara bättre för Socialdemokraterna. Högre förtroendesiffror kommer också den dag som hon skärper sin debattprofil och överger det vädjande tonfall som hon alltför ofta faller in i.
Mer oroande för Socialdemokraterna är att alliansens ekonomiska politik uppfattas som bättre än det rödgröna alternativet. Att det dessutom väger jämnt när det gäller jobbpolitiken är ett pinsamt dåligt facit för de rödgröna.
Återigen finns en del av förklaringen i att bara regeringen kan föra ekonomisk politik, inte oppositionen. En utomordentligt PR-skicklig finansminister har också bidragit till alliansens orättfärdigt goda betyg.

Men en del är också självförvållat. De rödgröna har lagt sig så nära allianspolitiken att det är svårt för väljarna att se någon skillnad.
Socialdemokraterna kan inte och ska inte slå alliansen i grenen offentliga finanser. Däremot ska man angripa regeringen betydligt hårdare i dess svagaste punkt: jobbpolitiken.
Den egna jobbpolitiken måste göras tydligare och alliansens stora misslyckande belysas bättre.

Varför har Sverige en genomsnittligt hög europeisk arbetslöshet när vi har så starka statsfinanser?
Ett land med 9,8 procents arbetslöshet är förstås inget "ljus i mörkret", som moderaterna skryter med, det är rena natta.