Ledare: Den ofärdiga välfärden

"230 000 barn lever i fattiga familjer", konstaterar Fredrik Lundh Sammeli, Luleå, ordförande i arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation Unga Örnar.
Det handlar om en ökning med omkring 50 procent under mandatperioden 2006-2010, enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) som tagit fram den dystra statistiken.

Tyvärr är det inte överraskande. Många barnfamiljer - icke minst ensamstående mammor med små inkomster - har fått det tuffare, när regeringen stramat åt a-kassan och sjukförsäkringen.
RUT:s siffror visar att antalet fattiga ensamstående kvinnor med barn ökat med 22 000 personer sedan 2006.
Totalt lever 57 000 av de ensamstående mammorna under den relativa fattigdomsgränsen i dag. Det är en dryg fjärdedel av alla ensamma mammor.
Med relativ fattigdom menas när hushållets disponibla inkomst är lägre än 60 procent av medianinkomsten för svenska hushåll.

Mona Sahlin (S) argumenterar nu för att minska barnfattigdomen. I en debattartikel i Dagens Nyheter 13 april krävde hon höjda flerbarnstillägg, höjt tilläggsbidrag för studenter med barn och höjt underhållsstöd för ensamstående föräldrar.
Det är välkomna insatser. Men kampen mot barnfattigdomen är inte bara ett ansvar för regering och riksdag. Lika viktigt är de kommunala insatserna.

"Skolan ska vara avgiftsfri för alla barn. Så är det inte i dag. Det är ganska vanligt att skolor tar ut avgifter för saker som görs i skolan, även om det inte är tänkt så i skollagen Det kan vara utflykter, teater- och museibesök, studiebesök med mera. Vi möter många barn som inte har råd att betala dessa avgifter", skriver Unga Örnar i "Barnens krispaket".
Ett annat exempel är skollunchen som borde vara en rättighet för alla. Men i dag tar cirka 30 kommuner ut avgifter på maten. Det skiftar mellan 400 och 1200 kronor per termin.
I Sverige finns somliga som, likt Joakim von Anka, badar i pengar efter den borgerliga regeringens alla skattesänkningar. Men mitt i detta överflöd finns också många som inte kan ge det man vill till sina barn.
De lever med en ständig oro för om pengarna ska räcka till mat, hyra, skor och kläder till barnen.
Varje oförutsedd avgift - trasiga gympaskor eller en extra matsäck till skolan - blir en ny börda och källa till ångest.

Det är om detta - den ofärd som finns mitt i den svenska välfärden - som valrörelsen 2010 borde handla om.
Det är viktigare att ge alla barn en bra start i livet än att sänka skatten med ytterligare några hundralappar för den redan välbeställda svenska medelklassen.