0,7. 1,2. 2,5
Det är vad tillväxten i Sverige blev 2012, respektive regeringens prognos för, 2013 och 2014.
2012 var det i särklass svagaste året av de tre och 2014 förväntas bli det bästa.
Vilket år tror du finansminister Anders Borg satsar mest pengar på att stimulera ekonomin?
Inte det ursvaga 2012 och inte heller det mediokra 2013 utan – rätt gissat – valåret 2014, det år då tillväxten väntas ta fart igen.
När tillväxten var som svagast talade Borg om att vi måste samla i ladorna och hånade de ekonomer som föreslog större stimulanser.
Idag, när kurvorna börjar peka lite mer uppåt, då tar han på spenderbyxorna. Anders Borg är den motvillige stimuleraren.
Så har det varit hela vägen under resan genom de ekonomiska krisåren.
När många ekonomer förordade en mer expansiv politik än regeringen avfärdades kritiken med att det vore att ”köra ekonomin i diket”.
Konjunkturinstitutet (KI) föreslog att ekonomin skulle stimuleras med 30 miljarder kronor 2012, dubbelt upp mot vad regeringen föreslagit.
Med KI:s politik hade tillväxten höjts och antalet arbetslösa minskat med ett par tiotusental personer.
Men Anders Borg slog dövörat till. Och arbetslösheten steg till 8 procent.
För 2013 argumenterade det Finanspolitiska rådet också för en mer expansiv politik.
Då skrev Anders Borg i budgetpropositionen:
"Det finns i nuläget inget behov av breda temporära efterfrågestimulerande åtgärder."
Anders Borgs motvilja mot att föra en mer expansiv politik bär alltså en icke obetydlig del av ansvaret för att arbetslösheten väntas ligga kvar på 8 procent i år.
Men för valåret 2014 vill Borg plötsligt satsa. Han talar om att stötta jobben och efterfrågan.
"Med vår finansiella styrka ska man naturligtvis bedriva en expansiv politik när arbetslösheten är hög", säger han idag.
Så sant, men varför så sent?
Och varför gäller det endast vid valår?
Borgs motvilja mot att stimulera den svenska ekonomin har haft ett högt pris.
Behovet av stöd till efterfrågan var som störst 2008-2009 och 2012-2013. Om finanspolitiken hade varit mer expansiv då hade tiotusentals arbetslösa sluppit fastna i långtidsarbetslöshet.
Varför lyssnade inte Borg på de många som då förordade en mer expansiv politik?
Den närmast till hands liggande förklaringen är att en sådan politik helt enkelt inte passade in i Borgs politiska prioriteringar vid den tiden. Då gällde det att till varje pris visa att en borgerlig regering kunde undvika underskott i budgeten.
Varken då eller nu har finansministerns budgetpolitik varit motiverad av vad ekonomin eller arbetsmarknadsläget kräver.
Politiken har varit den stora ledstjärnan.
Att Anders Borg väljer att satsa som mest när konjunkturen redan är på väg upp är förstås styrt av hans politiska agenda.
Den budget som Borg lägger fram om någon vecka är i första hand en valbudget, ett vapen i den kommande valkampen.