Den motvillige stimuleraren
Priset för den otillräckliga konjunkturpolitiken betalas av de tiotusentals svenskar som i onödan blir av med jobbet i den här krisen.
Moderaterna och finansminister Anders Borg (M) vill sänka skatterna, trots att jobbskatteavdraget av bland annat Konjunkturinstitutet döms ut som dålig stimulanspolitik.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Den hänger inte riktigt ihop.
Under lång tid var Borg superpessimist. Han lät som en meteorolog på SMHI när han signalerade olika oväderstyper på väg in över den svenska ekonomin.
Plötsligt en dag i augusti i år slog han om - lika tvärt som regn förvandlas till solsken en aprildag - och förkunnade att nu var det värsta över och att det nu fanns utrymme i statsfinanserna.
Det märkliga är inte kovändningen i sig - flertalet ekonomer tror idag att botten på krisen kan vara passerad - utan hur Borg resonerar kring den ekonomiska politiken.
När det såg som mörkast ut och efterfrågan slog i botten då var Anders Borg hård som flinta när det gällde stimulanser. Inte en krona till kommunerna, bara försiktiga satsningar mot arbetslösheten.
Konsekvensen av den politiken upplever vi nu.
Sverige är ett av de EU-länder som haft den snabbaste ökningen av arbetslösheten. Vi har en rekordhög ungdomsarbetslöshet och vår bruttonationalprodukt har det senaste året minskat betydligt mer än genomsnittet för EU.
Att Sverige borde ha stimulerat ekonomin mer 2009 är en rätt allmän uppfattning bland ekonomer med skiftande politisk bakgrund.
Men nu, när det ljusnar lite, talar finansministern alltså om satsningar på kommunerna och mer resurser till arbetsmarknadspolitiken.
Anders Borg verkar ha vänt nationalekonomiboken upp och ned.
De offentliga finanserna ska ju fungera som en motkraft till konjunkturen. Hålla igen när tiderna är goda och skjuta på när konjunkturen går ned.
Borg verkar göra nästan tvärtom.
Fast egentligen inte.
Skrapar man lite på ytan är det samme Anders Borg som tidigare. En Borg som tycker det är viktigare att hålla nere utgiftsposterna i finansdepartementets budgetkolumner än att bekämpa arbetslösheten.
När Anders Borg lossar på svångremmen ett pinnhål är det i första hand inte för att stimulera utan för att ge plats åt alla allianspartier att presentera egna profilerade valutspel.
Stimulanseffekten är både för senkommen och för liten. Konjunkturinstitutet förordar att 45 miljarder kronor satsas på stimulanspolitik för att hålla nere arbetslösheten. Anders Borg tycks bara vara villig att satsa 25.
Och inte heller de pengarna sätts in så att de gör mest nytta.
Moderaterna vill sänka skatterna, trots att jobbskatteavdraget av bl a Konjunkturinstitutet döms ut som dålig stimulanspolitik.
De största pengarna i arbetsmarknadspolitiken går till billig kortsiktig aktivering istället för till kompetenshöjning som kan öka de arbetslösas chanser att få jobb i framtiden.
Trots allt tal om satsningar lyser Anders Borgs motvilja mot stimulanspolitik igenom.
Priset för den otillräckliga konjunkturpolitiken betalas av de tiotusentals svenskar som i onödan blir av med jobbet i den här krisen.