Norge tycks vara på väg mot ett maktskifte. Enligt en opinionsmätning i Verdens Gang inför stortingsvalet 13 september vill 51 procent av väljarna ha Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre som statsminister. Sittande statsministern, Høyres Erna Solberg, får stöd av 41 procent.
Det innebär i så fall att Norge, Danmark, Finland och Norge för första gången 20 år kan komma att ha socialdemokratiska statsministrar samtidigt.
2001 hette de Göran Persson (Sverige), Jens Stoltenberg (Norge), Paavo Lipponen (Finland) och Poul Nyrup Rasmussen (Danmark). 2021 är det Mette Frederiksen (Danmark), Stefan Löfven (Sverige), Sanna Marin (Finland) och snart kanske Gahr Støre som håller i rodret.
Det är ett långfinger till alla dem på högerkanten som med jämna mellanrum beskriver socialdemokratin som hopplöst passé och ute.
De nordiska arbetarpartierna når visserligen inte lika höga valresultat som under Einar Gerhardsens och Tage Erlanders storhetstid på 1960-talet. Men de är alltjämt betydelsefulla och starka politiska rörelser.
Med dagens S-stöd på 25-30 procent krävs dock en annan kompromiss- och samarbetsförmåga än förr. Partiet kan inte längre bestämma något på egen hand.
Stefan Löfven, Sanna Marin och Mette Frederiksen har emellertid visat att det är möjligt att få igenom vissa socialdemokratiska hjärtefrågor även i denna nya politiska situation.
Tag bara välfärdssatsningarna som genomförts sedan S fick regeringsmakten i Sverige 2014. Under mandatperioden 2014-2018 tillfördes 35 miljarder kr till vård, omsorg och skolor. Det blev sammanlagt 100┣000 fler anställda i välfärdssektorn.
Den här mandatperioden har det varit fortsatta investeringar i välfärden. Utöver de särskilda insatserna under pandemin har också de generella statsbidragen till kommuner och regioner höjts med 22,5 miljarder kr. Dessutom har det gjorts en särskild satsning för att stärka kvaliteten och kompetensen i äldreomsorgen.
Eller tag den danska Arne-pensionen – möjligheten till tidigare pension för dem som slitit hårt ett helt liv i de tyngsta jobben – som genomfördes av Mette Frederiksen efter regeringsskiftet 2019 och nu har inspirerat socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) till att göra något liknande i Sverige.
Det är exempel som visar att förverkliga socialdemokratiska reformer även i 2020-talets Norden.
Därför finns ingen anledning för den nordiska socialdemokratin att klä sig i säck och aska. Tvärtom finns skäl för partiaktivisterna att sträcka på ryggen och se framtiden an med tillförsikt. Det finns många andra partier som ligger betydligt sämre till i väljaropinionen.
Socialdemokratin är en kraft att räkna med även i det moderna samhället.