Häromveckan bestämde sig Amanda Palmstierna (MP) för att anmäla näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) till riksdagens konstitutionsutskott, KU, för handläggningen av bearbetningskoncessionen för den planerade gruvan i Kallak i Jokkmokks kommun.
I januari KU-anmälde samma MP-ledamot även Thorwaldsson för hans uttalande om att han "älskar gruvor".
En inte alltför kvalificerad gissning är dock att KU inte kommer att ha något att erinra mot Thorwaldssons agerande.
Det enda Thorwaldsson gör är att företräda sitt partis uppfattning i gruv- och mineralpolitiken. Det är ingen hemlighet att Socialdemokraterna vill se fler gruvor i Sverige. Det framgår klart och tydligt av partiets jobbpolitiska riktlinjer som antogs vid S-kongressen i höstas.
Därför är det inte konstigt eller anmärkningsvärt att en socialdemokratisk näringsminister driver på för fler gruvor.
Det ligger dessutom helt i linje med den nationella mineralstrategin från 2013, som har ett brett stöd i riksdagen.
När det sedan gäller själva handläggningen finns skäl att påminna om att ett enhälligt KU under 2020 prickade tidigare näringsministern Ibrahim Baylan (S) för hans senfärdiga hantering av Kallak-frågan.
KU pekade på at att regeringen under närmare tre år inte genomfört några synbara handläggningsåtgärder, vilket utskottet ansåg vara en icke acceptabel försening och gå stick i stäv med förvaltningslagens krav på att vara handläggningen ska vara så enkel, snabb och kostnadseffektiv som möjligt.
Mot den bakgrunden är det svårt att tro att KU kommer att pricka Thorwaldsson för att han nu skyndat på processen och sett till att få fram ett regeringsbeslut. Det är vad KU både önskat och krävt tidigare.
Man kan i och för sig diskutera hur mycket av den långsamma handläggningstiden som berodde på personen Ibrahim Baylan.
Snarare är väl det troliga att det var gruvmotståndarna i Miljöpartiet som gjorde allt vad de kunde för att bromsa och blockera Kallak-ärendet så länge som de ingick i regeringen. Baylan, som ansvarig minister, blev bara syndabocken som fick bära hundhuvudet.
Bevisligen gick det också relativt snabbt för en renodlad S-regering att fatta beslut om bearbetningskoncession sedan Märta Stenevi & Co väl lämnat statsrådstaburetterna.
Thorwaldsson hade helt enkelt ett lättare jobb att förankra Kallak-beslutet bland sina regeringskollegor än vad Baylan hade.
Det är även en hint inför framtida regeringsbildningar.
Om Socialdemokraterna vill höja tempot i gruv- och mineralpolitiken framstår inte en ny koalition med Miljöpartiet som den bästa lösningen.