Kungen och drottningen var på blixtvisit i Pajala på nationaldagen. Kul att de inte bara är på Skansen när nationen ska hyllas. Och imponerande med ett par i 80-årsåldern som flänger runt som de gör.
Men kungen är inte bara en farbror som vägrar inse att han sedan länge passerat pensionsåldern. Han är Sveriges statschef.
Och ärligt talat, visst är det helt galet att rikets högsta ämbete går i arv?
Carl Gustaf Bernadotte blev statschef bara för att han föddes in i rätt familj. Inte för att han har någon speciell fallenhet för uppdraget eller för att han visat sig duglig.
Han kan vara precis hur oduglig som helst och ändå behålla jobbet. Nu säger jag inte att han är oduglig, men oavsett så spelar det ingen roll.
Han genomgick ingen #metoo-granskning. Varken sopiga uttalanden, kaffeflickor, sultanbesök eller otrohetsaffärer kan få honom på fall. I mer än 50 år har han varit landets statschef oavsett vad han gjort eller hur han betett sig.
Men en kung är väl inte så farligt? kanske någon tänker. Hans makt är ju bara ceremoniell och kungahuset är väl PR för landet?
För det första har det ceremoniella betydelse. Till exempel får riksdagen inte börja årets arbete utan hans ceremoniella tillåtelse. Så många år har jag suttit i kammaren tillsammans med 348 andra folkvalda i väntan på att den icke-folkvalde statschefen ska öppna årets riksmöte.
För det andra är monarki tveksamt ur PR-syfte. Sverige har så mycket bättre saker att stoltsera med än ärvda privilegier. Hela vårt magiskt vackra land och alla vi människor som bor här. De globala företag som kommer härifrån och det svenska musikundret. För att bara nämna några saker.
Om man nödvändigt vill ha symboler så finns, av en anledning, Olof Palmes plats/gata/torg eller liknande i när nog varje land i världen.
Kungahuset är inte bara ett gissel för oss undersåtar. Hela strukturen med att arvsmassa i stället för folkmassa ska utse den yttersta makten är problematiskt, också för de som har arvsmassan – de blåblodiga.
Inte minst gestaltas det i den rara kärlekshistorien Young Royals på Netflix. Se den om du inte gjort det.
Men det är inte bara det där med blodet och befruktningen som ska kontrolleras i en monarki.
För att upprätthålla överhögheten måste de blåblodiga leva enligt principer Sverige sedan länge förkastat.
Att en tronarvinge måste få sin partner godkänd av familjens överhuvud och av regeringen, är ett exempel. Ett annat är att de måste tro på den evangelistiska, protestantiska läran.
Ja, det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter att inte få gifta sig med vem man vill och att inte ha religionsfrihet. Det här sättet att kontrollera är att jämföra med hederskultur. Varken det eller monarki hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Och de 150 miljoner om året som kungahuset kostar oss skattebetalare har jag inte ens nämnt. Alltså det är bara apanaget, de privata pengarna. De vi inte har något som helst insyn i.
Alla de kungliga slotten och gårdarna ligger i en annan budget. De finansieras och förvaltas av Statens Fastighetsverk.
Carl Gustaf och Silvia, kul att ni kom till Norrbotten. Ni är varmt välkomna. Jag har ingenting emot vare sig er eller något av era barn eller barnbarn.
Men det dags att vända blad och gå vidare. Kungar och drottningar hör hemma i sagor, inte i en modern demokrati.