Först var det marknaden. Sedan växte kraven på samhällelig styrning av ekonomi och arbetsmarknad. Välfärden byggdes upp i offentlig sektor.
Motreaktionen blev en våg av privatiseringar, avregleringar och marknadslösningar. Tills det kraschade.
Så kan man - mycket grovt - beskriva pendelslagen i det ekonomisk-politiska tänkandet under ett sekel.
Finanskrascherna 2008 satte punkt för en marknadsliberal era. Alla förstår att det inte går att fortsätta den vägen.
Men vad ska komma istället? Debatten trevar sig fram.
Socialdemokratin i Sverige tassar mycket försiktig i det förändrade idépolitiska landskapet.
Ändå är det vänstern som måste göra jobbet, ändra dagordningen och våga lyfta fram nya och nygamla idéer som tidigare hukat i opinionen.
Några exempel bara:
1. Vårt gemensamma pensionssparande är den enskilt starkaste ekonomiska faktorn i samhället idag.
Under marknadseran har merparten av pengarna investerats i storföretags aktier. Jakten på största möjliga kortsiktiga avkastning har till stor del styrt fondernas agerande.
Men pensionsinvesteringar måste ses över lång tid. I ett sådant perspektiv borde AP-fonderna tillåtas göra också mer samhällsnyttiga investeringar, t ex i infrastrukturprojekt och i riskkapital till växande företag.
Räknat på den sista tiondels procenten kanske det inte ger exakt samma avkastning. Men den samhälleliga lönsamheten och nyttan på sikt uppväger det.
2. Utnyttja den offentliga sektorn som motor och upphandlare i utvecklingen av nya produkter och tjänster. Lär av exemplen från förr - bl a samarbetet mellan staten och Televerket och Asea.
3. Avsluta de ideologiska privatiseringsexperimenten (apoteken och bilprovningen t ex).
4. Välfärden behöver inte vara en vinstfri zon - det är inte där huvudproblemet sitter. Men det är dags att sätta verksamheten och brukarna i centrum igen. Det självklara måste uttryckas - vård, skola och omsorg är inte till för att privata entreprenörer ska ha en marknad utan för eleverna, patienterna och de boende.
5. Bankerna är smörjmedel i ekonomin. Den insikten måste få konsekvenser för regelverket. Samhällsintresset - inte avkastningskraven - ska sättas i högsätet.
6. Det är inte mer än rimligt att finansmarknaderna bidrar till samhällsutvecklingen. Sverige bör arbeta målmedvetet och långsiktigt mot att införa en skatt på finansiella transaktioner.
7. Sist, men inte minst: Den abnorma fixeringen vid offentliga finanser måste upphöra. Åtstramningspolitiken har lagt en våt filt över den ekonomiska aktiviteten i världsekonomin och framför allt i Europa.
Ekonomisk politik i djupaste mening handlar om att hushålla med mänskliga och ekonomiska resurser. Det sker varken i Sverige eller i Europa för tillfället.
När ska Socialdemokraterna ta fajten med den sterila åtstramningspolitik som Anders Borg och Angela Merkel står för?