Pisa-rapporten blev vändpunkten. Fram till dess har alliansen hjälpligt kunnat upprätthålla bilden av att regeringen, trots alla skattesänkningar, i stort sett klarat välfärden.
Efter Pisa blev det omöjligt. Den öppna misstron märks även bland de egna.
I sin kolumn 8/12 skäller Per T Ohlsson, förre chefredaktören för Sydsvenskan, givetvis på Socialdemokraterna. Men det intressanta är hans brutala sågning av alliansens politik.
”Vi lever med konsekvenserna av de senaste decenniernas pendelrörelse mellan ytterligheter... Å ena sidan en i grunden planekonomisk modell... å andra sidan en föreställning om att skolor och vårdinrättningar bör drivas som industrier.”
”I ett gott samhälle ska varken skolor eller sjukhus fungera som ideologiska laboratorier.”
Valresultatet 2014 kommer att bestämmas av många saker. En av de allra viktigaste är vilken bild som väljarna har av verkligheten.
”Det är viktigt att beskriva verkligheten så att människor känner igen sig”, påminde förre M-partisekreteraren Per Schlingmann i en artikel nyligen.
Pisa-resultaten blottlägger ett stort svenskt misslyckande i skolpolitiken. Men ur ett valrörelseperspektiv är det viktigaste att de ger oppositionen rätt i dess beskrivning av verkligheten.
Regeringens överslätande bild av en av skattesänkningar opåverkad välfärd rämnade.
Förklaringar till de katastrofala Pisa-resultaten kan sökas på flera håll: Lärarnas roll och undervisningsmetoder är några orsaker som nämnts. Det handlar alltså inte bara, eller kanske inte ens främst, om brist på resurser.
Men bristande satsningar spelar också roll. Mer resurser krävs t ex för att kunna minska klasstorlekarna och höja lärarlönerna.
Då är det allvarligt att utbildningsutgifterna i Sverige, som andel av BNP, minskade svagt mellan 2006 och 2011.
Samtidigt är det tankeväckande att flera av de länder som lyckas bäst i Pisa-mätningen klarar det utan att satsa mer pengar på utbildning än Sverige.
Med lika stora eller t o m mindre resurser får de alltså ut ett avsevärt mycket bättre resultat.
Gapet mellan regeringens retorik och verkligheten har växt sig allt större. När Fredrik Reinfeldt i samband med budgeten påstod att kommuner och landsting skulle få mer att röra sig med nästa år protesterade kommunföreträdarna högt.
Om man räknar in pris- och löneökningar (vilket man naturligtvis måste i verkligheten) får kommuner och landsting mindre att röra sig med nästa år.
Opinionsmätningen där en klar majoritet svenskar säger nej till femte jobbskatteavdraget bekräftar att det är oppositionens verklighetsbild som regerar.
Moderaterna har varit mästare i att stjäla politik från andra partier. Kommer man att byta fot igen och satsa mer på välfärden?
Och i så fall, kommer väljarna att övertygas om att alliansen, trots sina misslyckanden, skulle vara bäst på att värna välfärden?
Tror inte det.