Ledare: Byt kurs i Afghanistan!

På Svenska Afghanistan-kommitténs (SAK:s) webbplats finns en intressant historik. Avsnittet om 1800-talet handlar om det brittiska imperiets försök att skaffa sig överhöghet i Afghanistan.
"Tre gånger - 1838, 1878 och 1919 - försökte Storbritannien uppnå dominans. De brittiska styrkorna slogs i samtliga fall tillbaka av de afghanska klankrigarna", skriver SAK.

Samma öde drabbade ett annat imperium i modern tid. Den mäktiga krigsmaskinen från Sovjetunionen gick in i Afghanistan 27 december 1979. Målet var att skapa ordning och reda. Tio år senare lämnade den sista sovjetiska soldaten landet med svansen mellan benen.
Afghansk gerilla, visserligen med stöd från USA, besegrade Sovjetunionen.
Historien talar emot att främmande trupper kan vinna krig i Afghanistan. Detta klansamhälle i svårtillgänglig bergsterräng har varit omöjligt att kontrollera.

Dagens militära insatser i Afghanistan visar samma sak. Supermakten USA har funnits i Afghanistan i snart nio år för att skapa för lugn och stabilitet.
Men den utländska militära närvaron verkar snarare provocera fram mer våld och oro.
"När svenskarna kom till Mazar-e-Sharif fanns inte en taliban i sikte. Nu kryllar det av dem", konstaterar utrikeskorrespondenten Wolfgang Hansson i Aftonbladet 18 oktober.

Våldet drabbar dessutom inte bara utländsk militär. Det är civilbefolkningen som far mest illa.
2009 dog 2412 civila i Afghanistan på grund av kriget, enligt FN:s officiella statistik. Det är den högsta siffran sedan USA gick in Afghanistan 2001.

När den tidigare S-regeringen tog beslutet om Sveriges militära insats präglades den av terroristattackerna den 11:e september 2001.
"Detta kan också hända Sverige", menade Göran Persson för att motivera Sveriges medverkan i kriget mot terrorismen.
Men frågan är om inte den synen är kontraproduktiv.
En mer aktivistisk, militaristisk och USA-orienterad utrikes- och säkerhetspolitik exponerar Sverige för nya risker. Den kan göra Sverige till ett intressantare mål för internationell terrorism än när svensk utrikespolitik präglades av mjuka värden.

Därför är det hög tid att ställa de självkritiska frågorna om den svenska Afghanistan-politiken: Gynnas svenska folkets trygghet och säkerhet av att Sverige deltar i en krigsinsats som drevs fram av George W Bush och amerikanska intressen?
Står nyttan med den militära insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna i form av människoliv och pengar? Varför inte styra om militära resurser till civilt utvecklingsbistånd?

Med andra ord: Det finns ett och annat att fundera på för statsminister Fredrik Reinfeldt (M), utrikesminister Carl Bildt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) under torsdagens överläggning om den svenska Afghanistan-politiken.
Det är bra att regering och opposition är inställda på kompromisser. Men innehållet i en blocköverskridande överenskommelse är också viktigt.

Fortsatt militär upptrappning är inte lösningen. I stället gäller det att angripa orsakerna till att unga afghanska män lockas till militanta organisationer.
Det handlar först och främst om att attackera fattigdom, arbetslöshet och dålig utbildning. Bristen på framtidstro gör Aghanistan till ett drivhus för extremism.