Tidigare i somras skrev Peter Swedenmark på denna sida om den nya tunneln till Nordkap, som invigts nyligen och som med all säkerhet både skulle öka tillströmningen av turister och göra livet lättare för dem som bor på Skandinaviens allra nordligaste spets.
När jag skriver den här texten gör jag det inte från Nordkap, men väl från Svolvaer på Lofoten – ett litet samhälle med lite drygt fyratusen invånare, som i första hand lever av fisket och av turismen från Hurtigruten. Det är ett vackert och dramatiskt landskap, där Lofotens klippor skär rakt ut i Nordatlanten precis som fjordarna skär rakt in i landet, och där molnen rullar in från havet rakt över klipporna.
På vägen hit kunde jag inte låta bli att tänka på Swedenmarks ord om tunneln och betydelsen av infrastrukturen, för även om Svolvaer ligger sydligare än Nordkap, så är Lofoten en av skandinaviens minst lättillgängliga platser; från Luleå tar det sju timmar med tåget till Narvik, därifrån går bussen till Svolvaer en gång om dagen.
Vägen dit snirklar sig fram mellan bergen – och rakt igenom dem. För trots att vägarna här måste räknas till Norges minst trafikerade, så måste infrastrukturen som bär upp dem beskrivas som enorm; flera kilometer långa tunnlar avlöser varandra, och i detta nu byggs en ny bro som kommer att korta vägen över Narviksfjorden betydligt.
Det finns någonting väldigt fint i att se ett samhälle, både nu och tidigare år, ha uppammat sådana kraftansträngningar för en av sina landsändor. Hade det inte varit för investeringarna i infrastruktur, för tunnlarna, för båttrafiken och för flygplatserna, hade det inte varit möjligt att leva ett modernt och bekvämt liv i Lofoten idag; Svolvaer hade helt enkelt varit avskuret från resten av landet.
Det är när man kliver över till den svenska sidan om gränsen, när man börjar jämföra, som man blir fundersam. För hur lång tid det än tar att tar sig till Svolvaer ifrån Luleå, fast man byter till en buss som kryssar runt från det ena stället till det andra, så går det ändå snabbare än att ta sig från Luleå till Stockholm enkel resa med tåget.
Det stämmer till eftertanke – och om tunnlarna på Lofoten säger någonting om det norska samhället, så vill jag inte veta vad försummandet av Norrbotniabanan säger om det svenska. Hur kan det vara möjligt att inlandsbanan fortfarande är det enda alternativet för alla tågresor norr om Umeå?
Visst syns det en ljusning med regeringen Löfven, och äntligen kan vi se fram emot en byggstart av den första etappen. Men det stora problemet är inte att det inte händer någonting just nu – det är ju att så mycket av det som görs idag borde ha varit gjort för länge sedan.
Det är inte bara en fråga om snabba persontransporter från Norrbotten till resten av landet, om några timmar hit eller dit. Det är nog så viktigt. Men det handlar också om överlevnaden och tillväxten för några av landet Sveriges viktigaste industrier. Vi är ett litet, exportberoende land, och om vi ska vara med och konkurrera på världsmarknaden har vi helt enkelt inte råd att ge våra industrier sämre förutsättningar än de allra bästa.
Visst är det en sak med politiska prioriteringar, att varje regering är vald på ett mandat som de får göra sitt bästa för att leva upp till. Men det är en helt annan att se snålheten bedra visheten, och se nödvändiga investeringar bli vilande i så många år för att ingen vågar ta tjuren vid hornen.
Bygg banan bara – och gör det helst igår.