"Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp."
Astrid Lindgrens visa ur Emil i Lönneberga är en utmärkt illustration till många av den senaste tidens ekonomiska analyser.
Det mesta tycks vara upp och ner just nu.
Aktiviteten i världsekonomin viker på bred front. Nyckeltal från en rad länder pekar nedåt. Bedömare skriver ned sina prognoser.
Konjunkturinstitutet tror t ex att tillväxten 2011 kommer att landa på c:a 2 procent mot tidigare 3 procent. Lägre tillväxt innebär också högre arbetslöshet.
Så vilket är då den svenska alliansregeringens ekonomisk-politiska svar på beskedet att arbetslösheten nästa år kommer att ligga nära 8 procent?
Jo, att den tänker strama åt ekonomin ytterligare genom att skjuta upp tidigare aviserade skattesänkningar.
Oavsett vad man tycker om skattesänkningarna så är det ett faktum att mer pengar disponibla för hushållen har en stimulerande effekt på ekonomin Genomförs inte skattesänkningarna, och görs inget annat istället, så blir fler människor arbetslösa.
Statsminister Fredrik Reinfeldt motiverar moderaternas omsvängning med omsorg om statsfinanserna.
"Det allt överordnade är ordning och reda i de offentliga
finanserna", säger han.
Hans uttalande bekräftar en sedan länge offentlig hemlighet, nämligen att den borgerliga regeringen seglar under falsk flagg.
Man säger sig stå för en arbetslinje. Men när det gäller är det alltid budgetlinjen som vinner.
Så mycket att man i en vikande konjunktur medvetet för en politik som ökar på arbetslösheten.
Denna monomana fixering vid statsfinanserna driver ekonomier allt djupare i kris. Det gäller i Sverige, såväl som i Europa och USA.
Varningsropen från progressiva ekonomer om att åtstramning oundvikligen leder till sjunkande tillväxt och ännu sämre statsfinanserna verkar inte tränga in beslutsfattande politikers huvuden.
Besattheten med statsfinanserna har vänt upp och ner på den ekonomiska politiken.
Den svenska regeringen bromsar när den borde stimulera. Den ökar på arbetslösheten när den istället borde minska den.
Är det då inte bra att öka säkerhetsmarginalerna i budgeten i tider av stor ekonomisk osäkerhet?
Jo, det kan det vara. Men en regering som sätter jobben först skulle naturligtvis balansera politiken på ett helt annat sätt. Den skulle aldrig genomfört ens det tredje eller fjärde s k jobbskatteavdraget och därmed haft ett betydligt större utrymme att bedriva en jobbskapande politik.
Fortfarande finns utrymme att stimulera sysselsättningen. Men den borgerliga regeringen väljer budgetlinjen istället för arbetslinjen.
Alliansens arbetslinje har visat sig vara en solskensteori som inte fungerar i kristider.
Arbetslösheten gick aldrig under 7 procent ens när tillväxten i svensk ekonomi var som högst.
Och när en arbetslinje som bäst behövs då låses den in i finansdepartementets kassavalv.