Det är inte roligt. Inte alls. Jag ska inte i detalj beskriva processen, men du kan tänka dig ett skruvstäd som dras åt och roterar. Och där inne är ett bröst i taget.
Nej, något nöje är det inte att gå på mammografi, men viktigt.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. Ungefär 8 500 insjuknar årligen.
För 40 år sedan överlevde drygt hälften av de drabbade. Idag är siffran nästan 90 procent.
En enorm förbättring som beror på forskning, förbättrad behandling och inte minst tidig upptäckt genom screening, alltså att alla kvinnor mellan 40 och 74 år automatiskt kallas till mammografi.
Enligt en ny rapport från Cancerfonden går färre på sin mammografi.
Mellan 2019 och 2022 sjönk det från 81 till 78 procent.
Norrbotten ligger fortfarande över rikssnittet, men även här är trenden sjunkande, från 85 procent till en bit över 80.
Rapporten bekräftar att uteblivna mammografibesök inte är jämnt fördelat i befolkningen.
Precis som i all vårdkonsumtion är socioekonomi en faktor.
Eller tydligare utryckt: Kvinnor som missar sin mammografi har i högre grad vanliga jobb och svårt att ta ledigt. De har dyra resor till besöket, ensamt ansvar för barn eller svårt med språket.
Att överleva bröstcancer är en klassfråga. Och det är helt orimligt.
Pandemin då? Jo, den begränsade människors rörelsefrihet och satte en ofattbar press på sjukvården.
Men Cancerfonden skriver i sin rapport att det kan finnas en liten pandemieffekt men att det inte är hela förklaringen.
– Det behövs ett nytt grepp. Att 21 regioner jobbar på så olika sätt är inte rimligt i dag, säger organisationens generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström till Sveriges Radio.
Det hon och Cancerfonden föreslår är en ökad statlig styrning och nationell samordning av screeningverksamheten – ett nationellt screeningcentrum.
Det kan ju låta rätt och jämlikt och bra på alla sätt, men jag är inte övertygad.
Regionerna är närmast invånarna och de känner till sitt område.
Visst skulle staten kunna ta över en del av det administrativa, men att helt strömlinjeforma verksamheten vore dåligt, inte minst för en region som Norrbotten.
Här finns unika förutsättningar och utmaningar som riskerar att komma i skymundan när man ska samordnas med stora regioner som Stockholm, Skåne och Västra Götaland.
Storleken och avstånden är något av det unika med Norrbotten.
För två år sedan slutade Norrbottens mammografibuss rulla.
Idag får den som bor i Arjeplog åka till Piteå och den som bor i Pello åka till Gällivare.
Det är inte konstigt om hon som förlorar en hel dags lön, måste låna en bil som klarar den långa resan och som ännu en gång måste be grannen hämta barnen på förskolan avstår från att gå på mammografi. Även om hon vet att det är viktigt.
Om jag förstått rätt så var bussen för gammal för att rulla runt i länet. Idag står den i stället stationerad i Boden.
Utan att kunna hela bakgrunden så vore det väl rimligt att piffa upp den där bussen så den kan möta kvinnor där de finns i det här stora länet.
Ja, det kostar pengar. Och så illa som regeringen behandlar regionerna förstår jag att det är svårt. Svantessons budget innehöll ju exakt noll kronor i ökade statsbidrag till sjukvården.
Sjukvården i länet behöver både pengar, men också mer makt. Det är här man vet hur det fungerar här.
Jag har hellre en rullande mammografibuss i Norrbotten än ett nationellt screeningcenter någonstans i södra Sverige.
För även om det inte är roligt, så är det viktigt att gå på sin mammografi – för alla kvinnor, var de än bor.