Jag kommer på mig själv med att nynna Kicki Danielssons ”Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor” när jag går genom gränderna i Visby efter ännu ett seminarium om allt det stora som händer i norra Sverige.
Det är sista kvällen i Almedalen och jag är helt fullproppad med kunskap och klokskap kring grön omställning, kommunernas utmaningar, bostadsbyggande, infrastruktur, kompetensförsörjning och allt annat som diskuterats på alla de scener och seminarier som handlar om Norrbotten.
Av allt som kan poppa upp i huvudet är det alltså Kicki Danielsson som kommer till mig. Men jag tror jag vet varför.
Norrbotten har verkligen gjort avtryck den här veckan. Ja, jag vet att man bäst ser det som ligger en närmast, men även med den reservationen tror jag faktiskt att Norrbotten varit extra synligt.
Förutom stor plats i programmet så har massor med människor utan koppling till länet dykt på mig. De gratulerar till att jag får vara er politiska redaktör och så passar de på att imponerat berätta om allt de lärt sig om Norrbotten och nyindustrialiseringen.
Norrbotten är hett och trendigt – också i Almedalen.
Stoltheten när norrbottningar möter resten av landet går inte att ta miste på. Samfällt pekar man på allt positivt som händer i vår del av landet.
All berömmer varandra för stora och modiga initiativ. Alla är också rörande överens om hur vi måste gå vidare. Vi behöver säker tillgång till energi, ökat bostadsbyggnande, fler som vill och kan jobba i både industrin och i välfärden, bättre infrastruktur osv.
Inte bara vi som är verksamma i norr var överens. Alla andra höll med. Politiker från alla håll, näringslivet på nationell nivå och allsköns tyckare. Man är eniga om att det sker en massa bra saker, om hindren för fortsatt expansion och om verktygen för att överbrygga hindren. Toppenbra.
Ändå är det något som skaver. Det tog ett gäng seminarier och möten innan jag förstod att det var just det där med alla som jag hakade upp mig på.
Om alla är överens om allt, varför händer då så lite från de som inte finns i Norrbotten?
Kanske är det just därför. Enighet föder passivitet. Visst är det roligt att hela landet förstår Norrbottens utmaningar men ärligt talat så är passivitet ett värre motstånd än ett rakt nej. Det lägger ut dimridåer, döljer brist på ansvar och försvårar debatt.
Så ja, alla har fattat hur viktigt det som sker i Norrbotten är. Men om det ska hända så krävs mer. För att få i gång bostadsbyggande, få ordning på Malmbanan, få tillskott av kreditgarantier och allt annat som staten borde bidra med räcker det inte med att vara överens. Inte heller duger det att tillsätta fler utredningar och samordnare.
Vi behöver ställa krav. Bråka, helt enkelt. Nej, inte gnälla, men bråka. Ingen finansminister, infrastrukturminister, näringsminister eller bostadsminister kommer prioritera den som sitter snällt och väntar på sin tur. Även om de håller med och är överens.
Jag ska erkänna att jag inte kan min Kicka Danielsson till 100 procent. Det jag nynnade var ”Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor.” För det var känslan efter en räcka med panelsamtal. Det är dags att sluta vara bara snälla om Norrbotten ska nå framgång i att få staten att underlätta för Norrbottens tillväxt.
All den norrbottniska enigheten är bra. Men låt oss använda den som bränsle för att rikta, inte bara blickarna och uppskattningen mot norr, utan också pengar och reformer.