När mina barn var små jobbade jag bra mycket mer än 60 timmar i veckan. Speciellt i december då hela statsbudgeten ska manglas genom riksdagen för att klubbas precis innan jul.
Kanske just för att jag jobbade så mycket, var jag extra hård mot mig själv. Ingen skulle säga att jag försakade mina barn för min karriär.
Jag slog verkligen knut på mig för att hinna med att pynta, baka, pyssla, koka knäck och fylla en adventskalender med små, billiga men ändå roliga paket.
Och så var det adventsfika på förskolan, luciatåg i skolan, insamling till julgåva, barnkör i kyrkan, pysseldagar och bakträffar. Och handla julklappar till barnen och alla deras kusiner i samma ålder.
Det här var ändå innan både Instagram och den där Nissedörren kom till Sverige.
Så här i efterhand undrar jag hur jag överhuvudtaget orkade stå upprätt hela vägen fram till jul.
Det var helt orimliga krav som varken mina barn, deras pappa eller någon annan ställde på mig.
Det var bara jag som ville ge mina barn en ”riktig advent” som alla andra, men som istället gav dem en mamma som inte orkade åka pulka på juldagen.
Då som nu överöses vi av beskäftiga tips om att ta det lugnt, varva ner, släppa stressen och minska kraven.
Jo tack, visst kan man själv dra ner lite på takten, men småbarnsföräldrarnas nervvraks-känningar i slutet av advent är inte precis ett val.
Inget blir bättre av att man också ska bära skulden av att vara en som inte kan slappna av och mysa under advent. Som om inte det också är stressande.
Jag skulle vilja gå så långt som att säga att stressade och pressade småbarnsföräldrar i advent är ett samhällsproblem.
Det är inte var och en som samtidigt råkar komma på alla de där ”måstena”. Det är en del av hur samhället fungerar. På samma sätt som vid andra samhällsproblem har vi ett gemensamt ansvar att hitta lösningar.
Som vi tänker när undersköterskor blir utbrända av stress. Då måste vi ge dem fler jobbarkompisar. Eller gruvarbetare riskerar skadas på jobbet så måste vi förbättra arbetsmiljöarbetet.
Det är dags att tänka likadant kring adventsstressen.
Nej, jag vill inte förbjuda adventsmys med barnen. Absolut inte. Få gånger har jag bölat så mycket av stolthet som på förskolans luciatåg.
Mina döttrar i röda overaller, men glitter runt de trinda magarna, luciakronor över mössorna och slickandes på varsitt tärnljus.
Och jag blir tårögd bara av tanken på våra adventsmornar med småpaket, radiokalendern och tomtegröt till frukost. Den finaste tiden på året.
Men det gemensamma kan göra mer för att minska stressen. Jag är exempelvis en varm anhängare av mer all-inclusive på förskolan och skolan.
Allt ditt barn behöver för att få en bra dag ska finnas. Det handlar om frukt, sovfilt, galonisar, solskyddskräm, vattenflaska, blöjor och så, men också luciakläder.
Nog vore det rimligt att ha en speciell utklädningslåda med tomtedräkter, pepparkaksgubbekläder, lucialinnen och allt annat som behövs för att en hel barngrupp ska få ett fint och roligt luciatåg.
Det betyder att inget barn är utan för att pappa inte lyckades hitta en tomtedräkt till rimligt pris eller för att mamma var full och glömde.
Och att kvällen innan lucia inte för någon behöver vara en desperat jakt på lucialinne i rätt storlek som ska användas en eller högst två gånger. Kanske kan det i stället få vara en lugn kväll med mysiga förberedelser av lussefrukost.
All-inclusive är ett sätt att tillsammans lyfta bort en liten del av den stress som så många föräldrar känner den här månaden.
För en ”riktig advent” behöver inte vara en sönderstressad mamma som somnar till Karl-Bertil Jonsson på julaftonskväll.