Länge har jag varit av uppfattningen att det är bra om räntebesluten hålls på armlängds avstånd från politiken.
Det är lätt att sänka räntan, svårare att i rättan tid våga strama åt ekonomin med räntehöjningar. Därför verkar det klokt att överlåta räntebesluten till oberoende ekonomer istället för till opinionskänsliga politiker.
Men riksbankschefen Stefan Ingves agerande de två senaste åren har fått mig att tveka.
Hans envisa fasthållande vid en räntepolitik som månad efter månad grovt missar det fastlagda målet på 2 procent visar att även oberoende experter kan segla ordentligt snett, med dyrbara konsekvenser för samhällsekonomin .
Riksbankens tidigare direktionsmedlem, Lars E O Svensson, har räknat ut att bankens misslyckade räntepolitik kostat i storleksordningen 60 000 jobb.
I en nyligen publicerad artikel visar Svensson att det går att klara ett 2-procentsmål även i en turbulent tid. Kanadas centralbank, som arbetar med en modell snarlik vår, har t ex lyckats med det som Sveriges riksbank inte förmått.
Den senaste tiden har kronkursens försvagats något mot euron och dollarn. Men sett över lite längre tid har det varit tvärtom. Kronförstärkningen till följd av en för hög ränta har undergrävt svenska exportföretags konkurrenskraft.
Europeiska centralbankens räntesänkning med 0,25 procentenheter nyligen skärpte läget. De senaste inflationssiffrorna visar att konsumentpriserna i Sverige sjönk i oktober, inflationstakten är - 0,1 procent, 2 procentenheter (!) från målet.
Många tror därför att Riksbanken äntligen kommer att sänka räntan vid sitt decembermöte.
Men problemet kvarstår. Är det acceptabelt att Riksbanken så länge kan driva en politik som så grovt missar målet?
Oavsett motivering – Riksbankens direktion hänvisar till risken för en bostadsbubbla – kvarstår att man misslyckats med sin huvuduppgift.
Riksbanken främsta prioritet är att hålla inflationen vid 2 procent samtidigt som den ska stödja en politik för hållbar tillväxt och hög sysselsättning.
Hur kan dessa mål åsidosättas med hänvisning till utvecklingen på bostadsmarknaden?
Frågan bör ställas i första hand till den av Riksdagen utsedda riksbanksfullmäktige, som är Riksbankens styrelse. Den har visserligen formellt en tillbakadragen roll, men kan inte undandra sig ansvaret för den förda penningpolitiken.
Fullmäktiges ledning har rätt att sitta med på direktionens möten och tala om vad man tycker. Om de inte gjort det tidigare så är det dags nu.
Stefan Ingves måste återfå fokus på sin huvuduppgift – inflationsmålet, tillväxten och sysselsättningen.
Om han inte lovar bot och bättring bör riksbanksfullmäktige göra klart att förtroendet för honom är förbrukat.