”Bostadsbrist” är det första de fem ungdomar jag möter i Luleå säger. ”Det finns inga lägenheter. Hur ska man då kunna bo här?”
Bostadsbrist i Norrbotten? tänker jag lite förvånat med mitt fortfarande alltför stockholmska perspektiv. Det är väl ändå bara i Luleå, och kanske Boden och Malmfältet då.
När jag kommer tillbaka till redaktionen börjar jag undersöka saken. Var det bara ovanligt kräsna ungdomar jag träffade? Men icke, ännu en gång kommer mina fördomar på skam.
Bara två kommuner i Norrbotten har ett överskott på bostäder, medan hela hälften har underskott – bostadsbrist. Som alltid är bristen störst på små billiga hyresrätter. Precis det som unga människor behöver för att kunna flytta hemifrån.
Och, om man ska vara ärlig så är små billiga lägenheter också det vi medelålders vill ha fler av. För vi vill inte behöva ha kvar våra vuxna barn hemma i all evighet.
Att flytta hemifrån är ju inte bara att byta adress. Den första flytten till en egen lägenhet är så mycket mer. Den är det stora steget till att bli vuxen. Det måste också unga i Norrbotten få chansen till.
Det finns många skäl till att det byggs för få lägenheter. På vissa ställen är det krångel med riksintressen och på andra är det strandskydd som sätter kläppar i hjulet. På några är marken dyr och ibland kan det vara underbemannat på Länsstyrelsen. Men ett problem trumfar alla andra – priset.
Det är för dyrt att bygga nytt.
Inflationen har ytterligare drivit upp produktionskostnaderna i alla led. Men inte nog med det. Alltför få byggbolag tar sig upp till Norrbotten. De flesta får sina vinstmarginaler väl tillgodosedda längre söder ut. Och då blir det som väl byggs här än dyrare.
Små lägenheter är dessutom dyrare per kvadratmeter. Det behövs ju en toa, en dusch och ett kök oavsett om det är en 30- eller 70-kvadratslägenhet.
Kort sagt: Marknaden vill inte ta risken och kan inte tillgodose behovet.
En bostad är en social rättighet. Vissa vill få det till en produkt som andra. Något vi kan köpa, sälja, byta och välja bort som vi gör med andra kapitalvaror. Men så är det inte.
En bostad är ett hem. Där du slappar efter jobbet, där du äter frukost med barnen, där du gråter, skrattar, älskar och lever. Och för unga människor där du får bli vuxen.
Men inte bara det. En fungerande bostadspolitik är avgörande för hela samhället. Människor måste kunna flytta dit jobben finns, ta den utbildning de kommit in på eller skilja sig om kärleken tar slut. För allt detta och mycket mer krävs ökad bostadsproduktion.
Så hur gör man då? Ja, jag skulle ljuga om jag sa att det är enkelt. Att bygga hus är ett stort, dyrt och långsiktigt projekt. Men just eftersom bostaden är en social rättighet och en förutsättning för ett fungerande samhälle så är det också ett gemensamt ansvar.
Det minsta man kan göra från politiken är att vara med och dela på den ekonomiska risken så att produktionen kickar igång även av sådant som inte är hundra procent marknadsmässigt hållbart. Det produktionsstöd till små lägenheter som regeringen avskaffade hade verkligen varit bra att ha nu.
Jag förstår att de tror på marknadens magiska kraft. De är ju höger. Men marknaden fungerar uppenbart inte för att täcka behoven. Det krävs ansvar och en aktiv bostadspolitik.
Det vore klädsamt att släppa prestigen, erkänna sina fel och återinföra ett stöd för nyproduktion av små bostäder. Det vore bra för Norrbottens tillväxt och för länets unga och deras framtid.