I en studie från Stockholms Universitet konstaterar forskaren Tony Apéria att svenskarna under de senaste åren har bytt förhållningssätt till sparande och pengar. Det viktigaste är inte längre att placeringarna är trygga – det är att de genererar tillväxt på sikt.
Apérias egen hypotes är att förändringen har att göra med de senaste årens nedmontering av välfärden – att det, när man upplever både socialförsäkringen och äldrevården som osäker, blir allt viktigare att reda sitt eget bo.
Om så är fallet är det naturligtvis en beklämmande utveckling, men i sak inte särskilt överraskande. Det är en del av en större trend, och vi kan exempelvis notera att hushållens skuldsättning har ökat i nästan samma omfattning som statsskulden har minskat; i stället för en stor, kollektiv skuld, bär alla ansvaret för sin ekonomiska situation på egen hand.
En sådan utveckling får också konsekvenser för hur medborgare uppfattar samhället runtomkring sig, och hur de lever sina liv. I en debattartikel i söndagens Dagens Nyheter tog en annan ekonom, Carl Cederström, upp en rad exempel på hur coaching, självhjälp och positivt tänkande har kommit att ersätta samhällskritiken som metod för förändring; när samhället drar sig undan, vilar ansvaret tung på individen.
Det finns inte utrymme för några frågetecken här – utvecklingen mot en ökad individualisering, en välfärdssamhällets balkanisering, är ett faktum. Och om vi ska mota den i grind, gäller det att vi ser klart på dess orsaker.
Alltför ofta framställs den ekonomiska och sociala utvecklingen som "sämre tider", som om de hade varit en sorts klimat- eller naturfenomen som inte var möjliga att påverka; sanningen är att Sverige är ett långt mer förmöget och produktivt land idag än det var 1970 eller 1990, och att det som drivit utvecklingen är politiska beslut.
Enkelt uttryckt skulle man kunna beskriva det som att borgerlig politik skapar borgerliga väljare. Om man omvandlar hyresrätter till bostadsrätter och dessutom lägger ner bostadspolitiken, kommer människor att behöva skuldsätta sig för att finansiera sina boenden.
För den som är skuldsatt är räntesubventioner och jobbskatteavdrag betydligt viktigare än för den som inte är det – och vips sitter vi i en situation där den enda lösningen på de problem den borgerliga politiken skapat, är mer borgerlig politik. Det är ironiskt att så många borgerliga politiker tjatar om att socialdemokraterna skapar bidragsberoende, när det i själva verket är deras politik som har gjort löntagare och företag beroende av bidrag och subventioner.
Omvänt skulle man kunna säga att en socialdemokratisk politik alltid har möjligheten att skapa ett socialdemokratiskt samhälle, och i förlängningen socialdemokratiska väljare: Ju stadigare trygghetssystemen är, desto mindre akut blir det för löntagarna att trygga sin egen framtid först. Därför kommer också de väljare som har förtroende för välfärden att rösta på politiker som bryr sig om den.
På så sätt har Stefan Löfven nu möjligheten att ändra kurs och bädda för ett Sverige som inte bara är lite bättre nu, utan också för ett Sverige som blir och vill vara lite bättre i framtiden.
Det skulle inte alltid vara populärt, och det skulle utan tvekan innebära det som ofta kallas ingrepp i människors privatekonomi. Det är oundvikligt – för bara så kan det borgerliga bidragsberoendet kan brytas.