Ledare: Borg såg inte varningssignalerna

Socialdemokratiska finans- och statsministrar har haft olika knep för att hålla kolla på den ekonomiska utvecklingen.
Gunnar Sträng brukade gå till Tegelbacken i Stockholm för att räkna godsvagnar på järnvägen. Minskade antalet vagnar var konjunkturen på väg nedåt.
Olof Palmes tal om Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna är klassiskt. När byggandet minskade blev det också mindre jobb för textilföretaget i Västergötland.
Pär Nuder hade också en egen konjunkturbarometer under sin alltför korta tid som finansminister - Öbergs Färg i Västerås.

Dagens finansminister Anders Borg (M) borde också ha skaffat sig en sådan värdemätare i den svenska vardagen och verkligheten innan han började regera.
Borgs finansministertid har varit kantad av felbedömningar och misslyckanden.

Det är ingen överdrift att säga att Anders Borg kom till ett dukat bord, när borgarna tog över regeringsmakten 2006. Det var överskott i de offentliga finanserna och god tillväxt i ekonomin.
Men det var pengar som brann i fickan hos Borg & Co. Det var inte tal om att spara i ladorna för sämre tider.
I stället användes överskottet för massiva skattesänkningar. Under mandatperioden har skatterna sänkts med 85 miljarder kronor (85 tusen miljoner kronor!).

Det saknades inte varningar och invändningar mot Borgs politik. Inte bara den rödgröna oppositionen, utan också ekonomer som vanligtvis brukar stödja de borgerliga höjde ett varningens finger.
"Regeringens politik är en chansning. Om konjunkturerna vänder nedåt kan man få rätt stora problem för att man har satsat för lite på efterfrågan på arbetskraft", konstaterade Stefan Fölster, chefsekononom vid Svenskt Näringsliv, i Dagens Nyheter 4 december 2006.

Mycket riktigt. Konjunkturen vände nedåt - och den här gången kraftigt på grund av bolånekrisen i USA och oron i världen.
"Det som från början såg ut som en avgränsad amerikansk bubbla har utvecklats till en global finanskris", konstaterade Peeter-Jaan Kask på NSD:s ledarsida redan 8 januari 2008.
Men Borg varken hörde, kände eller såg varningssignalerna. Han hade inte - som Sträng eller Palme - koll på de ekonomiska indikatorerna i den svenska vardagen.

I riksdagens budgetdebatt 15 april 2008 var det "business as usual" för Borg.
"Nu kommer jobben. Nu blir det fler anställningar ...", utropade den borgerlige finansministern.
"Lyssnar man på Thomas Östros är det lätt att få intrycket att Sverige står inför en allvarlig nedgång... Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, delar bedömningen", sa Borg.

Självfallet går det inte att skylla bolånekrisen i USA eller oron i Mellanöstern på Borg och borgarna. Men Borg och hans regeringskamrater borde ha sett vad både Nuder och Östros såg. Redan under hösten 2007 stod det klart att krisen i USA skulle få globala effekter.
Men i stället för att tänka om och höja beredskapen inför krisen höll Borg fast vid linjen som borgarna hade kommit överens om i trädgården i Bankeryd hemma hos KD-ledaren Göran Hägglund en septemberdag 2005.
Trots att verkligheten förändrades radikalt vägrade de borgerliga att rucka på sina skattesänkningsplaner.
Överenskommelsen i Bankeryd 2005 var skriven i sten. Den gamla kartan - inte den nya verkligheten - styrde Borgs ekonomiska politik.

I dag vet vi hur det gick. Sverige är hårdare drabbat av konjunkturnedgången än andra EU-länder.
390 000 svenskar går öppet arbetslösa. Allt fler tvingas söka socialbidrag för att klara försörjningen.

Det hade inte behövt gå så illa. Sverige kunde ha valt en annan väg. Sverige kunde ha satsat på arbetsmarknadsutbildning, byggprojekt, nya järnvägar, klimatinvesteringar och andra insatser som skapar jobb och håller uppe efterfrågan i ekonomin.
Men den borgerliga regeringen valde skattesänkningar för grupper som redan har det gott ställt. Följden blev större klyftor, färre jobb och minskad tillväxt. Krisen blev djupare och utslagningen värre än vad som hade varit fallet med en annan ekonomisk politik.

Den 19 september i år har svenska folket chansen att säga sitt om denna huvudlösa politik.