2 mars skrev NSD om Aile Lepa-Sääskilahti, städerska hos Samhall i Haparanda, som hindrats från att ha munskydd på jobbet.
Det är inte det enda exemplet på arbetsmiljöproblem hos det statliga bolaget. Den senaste tiden har tidningarna Fastighetsfolket och Dagens Arbete uppmärksammat en rad allvarliga brister runtom i hela landet. Människor som är i riskgrupp får städa äldreboenden, mataffärer och gym, utan skydd.
"Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare. Nu när coronan härjar blir det extra tydligt att Samhall har städat bort sin själ", skriver Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete.
Det är ord som inte får klinga ohörda hos näringsminister Ibrahim Baylan (S) och regeringen.
Samhall är i grund och botten en fin uppfinning. Bolaget skapades en gång i tiden för att skapa jobb och inkomster för dem som har det allra svårast på arbetsmarknaden.
Men under de senaste decenniet har bolaget utvecklats i en annan riktning. Krav på lönsamhet och effektivitet har börjat väga allt tyngre, vilket gjort att arbetssituationen blivit tuffare och mer pressad.
Redan innan pandemin fanns larmrapporter om stigande sjuktal och fler olyckor bland Samhalls anställda.
Den här ledarsidan har inget emot att statliga bolag är lönsamma och effektiva. Men den typen av krav framstår inte som det primära i en verksamhet som Samhall.
Meningen med att ha ett samhällsägt bolag som Samhall måste ju vara att först och främst skapa meningsfull sysselsättning för dem som på grund av ohälsa eller funktionshinder har svårt att ta plats i det ordinarie arbetslivet.
Det går inte att ha samma krav på Samhall som LKAB, Vattenfall eller Sveaskog.
2017 gjorde Statskontoret en utvärdering av Samhalls verksamhet. Den visade att regeringens styrning av bolaget måste förändras för att inriktningen ska bli en annan.
Om styrningen fortsätter som i dag innebär det sannolikt att kraven ytterligare kommer att skärpas på dem som anställs vid Samhall, skriver Statskontoret. I klartext: Redan utsatta grupper får det ännu värre.
Det är en tydlig fingervisning till Näringsdepartementet att något radikalt måste göras.
Bollen ligger hos Baylan. Samhall måste ges ett tydligt politiskt uppdrag som prioriterar omsorgen om de som har det tufft på arbetsmarknaden – inte avkastnings- och effektivitetskrav.
Det är rimligen bättre att människor med nedsatt arbetsförmåga bereds sysselsättning och en aktiv tillvaro inom ramen för Samhall än att de slås ut från arbetslivet och hamnar i bidragsberoende.