Under de senaste veckorna har NSD-reportern Lina Norberg Juuso tagit ett ordentligt grepp runt gruvboomen i artikelserien ”Gruva - på gott och ont”.
Gruvbolag, lokala företrädare, jurister, departementstjänstemän och andra har gett sin syn på saken. Tidningens läsare har fått del av fakta och åsikter.
Men redaktionens engagemang stannar inte vid det. På torsdag genomförs även en offentlig debatt i Folkets hus i Kiruna. Medverkar gör bland andra regeringens gruvsamordnare Christina Lugnet.
Gruvfrågorna väcker känslor. Tonläget har skruvats upp och debatten har ibland varit högljudd. I Jokkmokk har det förekommit hot mot både gruvmotståndare och gruvförespråkare.
Själv anklagades jag av en aggressiv läsare för att ”gå etablissemangets ärenden” när jag skrev om gruvnäringen i höstas.
Det finns de som älskar polariseringen och den typen av slagordsdebatt. Men jag föredrar samtal och dialog mellan olika samhällsintressen.
Jag tycker inte vi behöver ställa olika näringar mot varandra.
Norrbotten är ett gigantiskt län. Det finns utrymme för att utveckla både gruvor, turistföretag, rennäring och andra verksamheter i denna vidsträckta region.
Min inställningen till gruvboomen är i grunden positiv, även om jag begriper att det finns baksidor. Men jag tror inte att det hade funnits så mycket liv och näringsliv i Norrbotten utan gruvindustrin.
Historien är talande. Järnmalmstillgångarna blev grunden för två gruvkommuner (Kiruna och Gällivare) samt malmhamnarna i Luleå och Narvik.
Vi fick järnväg hela vägen mellan Bottenviken och Atlantkusten.
Det byggdes järnverk i Luleå och tillkom vattenkraftverk i Lule älv för att tillgodose industrins behov av el.
Bygget av Bodens fästning, det tidiga 1900-talets Jas-projekt, skedde för att skydda malmen och andra rikedomar i norr. Luleå tekniska universitet etablerades för att tillgodose behovet av kvalicerad arbetskraft.
Allt dessa investeringar har även blivit till fördelar för Norrbotten på andra områden. Tag bara den omtalade Facebook-etableringen.
Tillgången till ren vattenkraftel, ett tekniskt universitet, god infrastruktur (plus ett kyligt klimat) blev avgörande faktorer.
Gruvjätten LKAB är part i målet. Men bolagets siffror säger ändå en del.
Direkt sysselsätter LKAB 4 200 personer. Till ska läggas att LKAB bildar grund för ytterligare 17 000 jobb hos leverantörer, handel och samhällsservice.
Därför handlar utvecklingen i gruvnäringen verkligen inte bara om ”etablissemanget”. Det gäller jobb och inkomster för tusentals vanliga människor i norra Sverige.
Men ingen ska sticka under stol med att en gruva samtidigt är ett ingrepp i naturen och att annat samhällsliv påverkas.
Därför är det nödvändigt med starka mineral- och miljölagar för att reglera gruvbolagens verksamhet.
Tyvärr finns det brister i dagens lagstiftning. Till exempel behövs ett tydligare miljöansvar för gruvbolagen.
Det är stötande när ett bolag, som i Blaiken i Västerbotten, först river upp stora ytor, sedan lägger ned och smiter från ansvaret för att återställa markområdena.
Vidare måste det finnas starkare krav på bolagen att ha dialog och samråd med andra berörda intressen.
Till exempel har JIMAB, som engagerat sig i Kallak-fyndigheten i Jokkmokk, mycket att lära av hur Northland Resources skött kontakterna med lokalbefolkningen i Kaunisvaara.
För att tala klassiskt socialdemokratiskt språk: Marknadskrafterna ska inte härja fritt.
Det måste finnas lagar som reglerar miljöansvar, schyssta arbetsvillkor och gruvföretagens förhållande till annat samhällsliv i berörda kommuner.