Sverige har länge varit en föregångare i biståndspolitiken. Redan 1968 inrättade den svenska riksdagen enprocentsmålet för biståndspolitiken. En procent av landets BNI, bruttonationalinkomst, skulle gå till världens fattiga.

TV – i kombination med ökat resande – gjorde att fler fick upp ögonen för tillståndet i världen. Det skapade ett växande folkligt engagemang för världens mest utsatta människor.

Sedan dess har enprocentsmålet utgjort en självklar ledstjärna för biståndspolitiken. De flesta har uppfattat det som rätt och riktigt att ett rikt land som Sverige stödjer de hårdast drabbade i världen.

Enprocentsmålet har sina brister. Eftersom målet är kopplat till BNI:s utveckling kan ju det faktiska beloppet variera kraftigt år från år, vilket kan försvåra en långsiktig planering av biståndsinsatserna.

Å andra sidan är det bra att det finns ett tydligt riktmärke för att upprätthålla höga ambitioner i biståndspolitiken.

Det gäller även i denna oroliga coronatid. I en debattartikel i Dagens Nyheter 12 april markerar sju läkare och organisationsföreträdare vikten av att Sverige fortsätter att slå vakt om sitt humanitära bistånd under coronakrisen.

"När allt fler länder stänger sina gränser och ser om sitt eget hus, måste Sverige fortsätta att stå för viktiga värden och kombinera nationellt och globalt agerande. Ett starkt och effektivt internationellt utvecklingssamarbete och ett generöst välkoordinerat humanitärt bistånd är en viktig del i detta", skriver de sju.

Nyligen beslutade regeringen också att anslå 100 miljoner kr till FN:s arbete mot covid-19 samt 40 miljoner kr till FN:s krishanteringsfond –  två betydelsefulla bidrag i den globala kampen mot pandemin.

Sverige kan självfallet inte lösa coronakrisen eller andra världsproblem på egen hand. Men insatserna gör skillnad för utsatta människor. Pengarna medverkar till att fler får tillgång till näringstillskott, vatten, sanitetsanläggningar och vård.

Sådana insatser gagnar även för Sverige. Investeringar i bättre levnadsförhållanden i världens fattigaste länder bidrar till en bättre och tryggare värld för oss alla.

Det gäller icke minst kampen mot pandemier som inte bryr sig ett dugg om nationsgränserna. Om de får fäste i områden som saknar tillgång till rent vatten och god sjukvård så växer risken för okontrollerad spridning. På sikt kan det leda till att fler drabbas även i Sverige och Europa.

Det ligger i både den rika världens och de fattiga ländernas intresse att bekämpa smittspridningen genom humanitära insatser.