Sverige har länge varit en föregångare i biståndspolitiken. Redan 1968 inrättade den svenska riksdagen enprocentsmålet för biståndspolitiken. En procent av landets BNI, bruttonationalinkomst, skulle gå till världens fattiga.
TV – i kombination med ökat resande – gjorde att fler fick upp ögonen för tillståndet i världen. Det skapade ett växande folkligt engagemang för världens mest utsatta människor.
Sedan dess har enprocentsmålet varit en självklar ledstjärna för biståndspolitiken i Sverige. De flesta uppfattar det även som rätt och riktigt att ett rikt land som Sverige stödjer de hårdast drabbade i världen.
Men regeringsskiftet 2022 innebär att det nu sker en radikal omläggning av den svenska biståndspolitiken.
Enprocentsmålet slopas och stödet till FN:s arbete minskar, liksom stödet till forskning om utvecklingsfrågor. Anslagen till civilsamhällets biståndsarbete monteras ned.
Det är inga överraskande besked. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har länge drivit på för nedskärningarna av biståndet – och få trodde att Kristdemokraterna och Liberalerna skulle motsätta sig kravet under budgetförhandlingarna efter valet.
Det gör dock inte beslutet mindre anmärkningsvärt.
Sverige må ha bekymmer och samhällsproblem. Men faktum är att Sverige alltjämt tillhör världens rikaste länder.
2021 låg Sverige på tionde plats av världens alla länder när Globalis sammanställde listan över BNP per capita.
Om inte ett sådant land kan ta sitt moraliska ansvar och bistå världens mest utsatta människor, vem ska då göra det?
Sverige kan självfallet inte lösa världsproblemen på egen hand. Men det svenska biståndet gör skillnad för många.
Biståndspengarna medverkar till att fler får tillgång till näringstillskott, vatten, sanitetsanläggningar, sjukvård, utbildning m m.
Viktigt är också Sveriges insatser för att stärka de mänskliga rättigheterna runtom i världen. Något som skett bland annat via det fackliga utvecklingsbiståndet.
Det är även skälet till att LO, TCO, Saco – de tre fackliga centralorganisationerna – reagerar mot neddragningarna som slår hårt mot verksamheten hos den fackliga biståndsorganisationen Union to Union.
I ett gemensamt uttalande till biståndsminister Johan Forssell (M) påminner de om hur fackliga företrädare förföljs, fängslas och avrättas samt på vikten av att Sverige fortsätter att bidra för att stärka möjligheterna att verka fackligt i världen.
De hoppas på en "konstruktiv" och "fördjupad" dialog med regeringen om biståndet. Men de ska nog inte hoppas för mycket.
Högerpartierna har tyvärr bestämt sig för att biståndspolitiken ska stå på sparlåga. Den nya inriktningen går inte att missförstå.