Det fanns en del hoppingivande signaler för arbetsmarknadspolitiken i statsbudgeten för 2020. Regeringen och samarbetspartierna satsade 1,3 miljarder kronor extra på arbetsmarknadspolitiken – pengar som bland annat ska gå till fler extratjänster och arbetsmarknadsutbildningar.
Satsningen ligger dock fortfarande långtifrån de nivåer som den borde ligga på.
I en intressant rapport pekar LO-utredaren Adnan Habibija på hur jobbpolitiken förändrats under de senaste decennierna.
Under perioden 1985-1991 var Sverige ett föregångsland. Ungefär 1,5 procent av BNP (bruttonationalprodukten) användes för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det var högst i hela OECD (de västliga industriländerna).
Resultaten var dessutom goda. Arbetslösheten var rekordlåg.
"Genom flyttbidrag, subventionerad sysselsättning och utbildningsinsatser rustades arbetslösa till högproduktiva jobb i expanderande branscher och regioner", konstaterar Habibija.
I dag satsar Sverige betydligt mindre på arbetsmarknadspolitiken. 2017 låg siffran på 1,25 procent av BNP.
En förändring på 0,25 procentenheter kan vid en hastig anblick uppfattas som liten. Men siffran speglar att det skett en kraftig neddragning av arbetsmarknadsutbildningen.
Sverige kan numera bara betecknas som ett medelmåttigt europeiskt land när det gäller satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Danmark har haft högre utgifter än Sverige under hela 2000-talet. Nederländerna gick om Sverige för första gången år 2003. Belgien gjorde detsamma år 2007.
Samtidigt har Sverige ett läge som snarare borde motivera betydligt större arbetsmarknadspolitiska insatser.
"Den förändrade sammansättningen av arbetslösa, där fler har kort utbildning, begränsade svenskkunskaper och svaga kontaktnät, hade motiverat mer individanpassade insatser och längre utbildningar, och därmed högre utgifter, men någon utgiftsökning syns inte", konstaterar rapportförfattaren.
Det är siffror och slutsatser som manar till eftertanke i hela det politiska systemet.
Det är hög tid att återupprätta den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det är bättre att människor erbjuds yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, extratjänster, gröna jobb, beredskapsarbeten, lönebidragsanställningar och liknande lösningar än går sysslolösa och hamnar i utanförskap.
Habibija och LO efterlyser en "anslagsboost" redan i vårändringsbudgeten.
För höga vederbörande i regering och riksdag finns goda skäl att lyssna och läsa LO-rapporten.