Den 20 november 1989 beslutade FN:s generalförsamling att anta konventionen om barns rättigheter. FN-dokumentet bygger på fyra hörnpelare: Att alla barn har rätt till likvärdiga villkor, att barns bästa ska beaktas vid alla beslut, att barn har rätt till liv och utveckling, samt att barnet har rätt att säga sin mening.
En av dem som gav sitt helhjärtade stöd till konventionen var Sveriges dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S).
Sverige blev ett av de första länderna i världen att skriva under barnkonventionen. I en intervju i tidskriften Fokus 2014 berättade Carlsson att det var tack vare Lisbeth Palmes engagemang i Unicef som han fick upp ögonen för frågan.
Under 2019 har barnkonventionens 30-årsjubileum uppmärksammats på olika sätt.
Nu gäller det emellertid att göra verklighet av alla goda intentioner. För den som vill ha ett bra och tryggt samhälle – utan kriminalitet, missbruk och utanförskap – är det svårt att se en politisk uppgift som är viktigare än den som uttrycks i barnkonventionen. Goda uppväxtvillkor för alla barn och ungdomar är grunden för ett bra samhälle.
Sverige har nått långt. Faktum är att Sverige beskrivs som världens bästa land att ha barn i, enligt en färsk rapport från den amerikanska tidskriften Sverige beskrivs som världens bästa land att ha barn i, enligt en färsk rapport från den amerikanska tidskriften US News and World Report. Men det finns brister även i Sverige
Till exempel är det allvarligt att så många unga lockas in i gängkriminalitet och annat elände. I SVT:s ”Veckans brott” 14 november höll därför kriminologen Christoffer Carlsson ett brandtal för vikten av långsiktiga, sociala och förebyggande insatser för att motverka brottsligheten bland barn och ungdomar i de utsatta förorterna.
"Alla ropar på Mikael Damberg och Morgan Johansson. Men var är socialminister i den här debatten?", undrade Carlsson.
Frågan är berättigad. Det är visserligen helt rätt att stärka den polisiära närvaron, förbättra övervakningen och skärpa påföljderna för att komma åt gängbildningarna. Men vid sidan av det arbetet krävs rejäla och uthålliga satsningar på skolor, fältassistenter, vettiga fritidsmiljöer, upprustning av slitna bostadsområden och annat för att skapa bra villkor för alla som bor och växer upp i Sverige.
Regeringens 34-punkters program innehåller en del och är ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte med statliga pengar och pekpinnar.
Det krävs ett stort och långsiktigt engagemang från alla politiska nivåer och många samhällsaktörer (polis, skolor, socialtjänst, föreningsliv och andra) för att lösa problemen.